Hellre gott än gratis
Biltrafik anses alltid per definition vara miljöfarlig. För kollektivtrafik gäller det motsatta. Därför kan de som vill lägga stor skattetyngd på bilismen samtidigt förorda avgiftsfri kollektivtrafik. Fler bilister blir buss- och tågresenärer om de senare alternativen inte kostar något att utnyttja är tanken.
Det som upplevs som gratis är förstås lockande. Men bara för att man tar bort biljettpriset försvinner inte kostnaderna. Någon måste betala för resan. I utgångsläget är det rimligt att den som reser står för vad det kostar.
Men kalkylen är inte helt lätt. Om samhällsnyttan med att en resa genomförs är större än samhällskostnaden kan det vara motiverat att även den som inte reser betalar en del av biljetten för den som reser. Men hela?
Det krävs goda argument för att kräva att den som aldrig åker buss ska betala lika mycket som den som frekventerar de gula bussarna dagligen och stundligen.
En helt gratis kollektivtrafik kommer att öka efterfrågan även av resor som inte är direkt samhällsnyttiga och det utan att generera intäkter som kan finansiera vidare utbyggnad och underhåll.
På hårt trafikerade sträckor, för trafik till och i större städer är kollektivtrafiken ofta avsevärt mycket bättre än biltrafik. Att då föra över bilister till kollektivtrafik är avgjort en insats för både miljön och trafiksäkerheten.
Det betyder inte att kollektivtrafik saknar miljöpåverkan. Bussar som går tomma långa sträckor eller med få passagerare innebär inte någon miljövinst. Om busstrafiken i städerna blir ett alternativ till promenaden eller cykeln blir miljöpåverkan negativ.
Tågtrafiken ska absolut ha förmånligare villkor och uppmuntras i högre grad än vägtrafik. Men att bygga ny tågräls innebär miljöbelastning under byggtiden, kräver ingrepp i naturen och orsakar buller. Satsningar på höghastighetståg är de som är svårast att motivera, inte minst ur miljösynpunkt. Det tar helt enkelt för lång tid innan snabbtågen bidrar till att utsläppen av klimatpåverkande gaser minskar.
Den skånska kollektivtrafiken subventioneras till drygt 40 procent av skattebetalarna. Det är mindre än i många andra delar av landet. Samtidigt ger det större möjligheter till att investera i nya banor och stationer för tågtrafik, det trafikslag som gillas bäst av resenärer men som också är dyrast. Fler avgångar, fler sträckor och tillförlitlighet kostar. Den som betalar för en tjänst har dessutom ett bättre utgångsläge för att kräva kvalitet och tillförlitlighet.
Det är i det närmaste omöjligt att fastställa vad som är en riktig subvention av kollektivtrafik. Det kan vara så att det i vissa områden, på vissa sträckor och under vissa tider är samhällsekonomiskt och miljömässigt riktigt att göra resandet nästan eller helt gratis. I extremfallet borde förmodligen vissa personer ha betalt för att välja tåget.
Å andra sidan finns det annan trafik där resenären egentligen borde betala mångdubbelt mer än vad hon eller han gör i dag. Ett sådant system är dock av flera skäl, både praktiska och regionalpolitiska, omöjligt att genomföra.
Den skånska nivån på subventionen får därför tas för vad den är: en rimlig kompromiss.
