GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Här används Sverige som avskräckande exempel

I samarbete med idétidskriften Liberal Debatt har ledarredaktionen låtit skribenten Emma Høen Bustos åka västerut i jakt på en energipolitik med större folkligt stöd. Det här är första delen av två.
Ledare • Publicerad 27 december 2021
Detta är en ledarartikel som uttrycker Trelleborgs Allehandas politiska linje. Trelleborgs Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Energirikt flöde.
Energirikt flöde.Foto: Vegard, Grøtt

Runtom i landet puttrar missnöjet över planer på vindkraftsparker som kommer att påverka områden där människor lever och tillbringar sin fritid – men inte ge något tillbaka. I Norge kompenserar energiproducenter samtidigt landsbygden med miljardbelopp för bruk av naturresurser.

”I Sverige lägger fattiga kommuner ner skolor samtidigt som det rinner forsar som drar in enorma belopp utanför fönstret. Det hade inte hänt i Norge.”

Orden är Torfinn Opheims, före detta riksdagsledamot för Arbeiderpartiet och kommunstyrelseordförande i brukskommunen Sauda. Vi har träffats för ett samtal om norsk energipolitik, eftersom Opheim numera leder organisationen Landssamanslutninga av Vasskraftkommunar (LVK). Vad som i Sverige är en diskussion om terawattimmar och överföringskapacitet är i Norge en fråga om rättvisa, gemensamt ägande och maktkoncentration.

Det är de stora principerna debatten kokar ned till när norska kommuner hävdar sin rätt till intäkter från den vattenkraft som produceras lokalt. Principer vi gott kunde inspireras av i Sverige, menar Opheim. I den norska debatten används Sverige som ett avskräckande exempel på hur en samvetslös centraliseringspolitik utarmat lands- och glesbygdskommuner som egentligen är rika på naturtillgångar.

” Den svenska modellen, där alla intäkter går till staten och blir jämnt fördelade mellan kommunerna, har ju bidragit till en enorm centralisering och avbefolkning. Och det i områden som egentligen producerar stora värden! Det är inte bristen på värdeskapande som är problemet för de här kommunerna, utan bristen på människor.”

Kraftkommuner kallas de norska kommuner vars forsar och älvar säkrar tillgång till ren energi – och genererar skatteintäkter som säkrar badhus och bibliotek till medborgarna. Lokalbefolkningens rätt till en del av intäkterna från elproduktionen är i Norge självklar och går tillbaka till slutet av 1800-talet, men i Sverige är sådana tankegångar förvånansvärt frånvarande.

För Opheim är det en solklar rättvisefråga, inte minst för att många värdkommuner är fattiga och glest befolkade. De cirka fem miljarder NOK som årligen fördelas ut genom systemet med kraftkommuner kan göra skillnaden mellan en skolas nedläggning eller inte. Dessutom är rätten till avkastning på vad han kallar “naturkapital” en principiellt viktig fråga:

”Om jag är ordförande i Sauda kommun och det kommer en person till mig som vill investera i vattenkraft vill ju den personen ha avkastning på sina investerade pengar. Då tycker jag att det är naturligt att ställa motfrågan: Vad får Saudaborna för avkastning på att de ställer sitt naturkapital till förfogande? Det måste vara upp till dem som bor i naturen att avgöra vad de gör med sitt naturkapital.”

Systemet gynnar kommunerna ekonomiskt, men Opheim talar hellre om kompensation än inkomst. Han drar paralleller till koldioxidutsläpp, som regleras och beskattas utifrån sin skadliga påverkan på en global nivå, medan miljöpåverkan för vattenkraft i stället är av lokal karaktär.

”Det handlar om kompensation för kraftiga naturingrepp. Om en exploatering bara leder till sår i naturen, vad har lokalinvånarna då för incitament att acceptera vattenkraft? Lokalinvånarna måste bli kompenserade för skador på de gemensamma naturvärdena. Det är ju inte staten Norge som ska bo i den naturen, det är Saudaborna.”

Emma Høen Bustos är chefredaktör för tidskriften Liberal Debatt och frilansande ledarskribent.

Emma Høen Bustos