Håll staten borta från tron
Staten har kommit på att det är olämpligt att ge skattepengar till organisationer som motarbetar demokratin. Därför har regeringen en lagrådsremiss redo med sikte på att hårdare reglera bidrag till bland annat trossamfund. Dess huvuddrag på tisdagen presenterades av kulturminister Jeanette Gustafsdotter och migrations- och integrationsminister Anders Ygeman.
Budskapet var klart. Anders Ygeman förklarade: ”Vi har under åren sett exempel där organisationer eller trossamfund inte respekterar demokratins idéer eller det svenska samhällets grundläggande värderingar och där det har funnits kopplingar till våldsbejakande extremism. Så kan vi inte ha det i Sverige.”
Organisationer som inte uppfyller demokrativillkoret, står för våld, tvång eller hot mot någon, diskriminerar individer eller grupper, ska inte få stöd.
Det går inte att uttrycka nog förvåning och ilska över att det förekommit och förekommer i Sverige att skattebetalarna finansierar antidemokratiska rörelser. Det vilar ett stort ansvar på de politiker och myndigheter som genom åren fattat besluten som har gjort det möjligt.
Tyvärr går det inte heller att komma ifrån att bidrag öppnar för missbruk och korruption. Vi vet också att i andra sammanhang har organisationer kopplade till politiken, som ungdomsförbund, avslöjats bland annat med att fuska med medlemsregister. Även ministrar i nuvarande regering har varit aktiva i SSU vid tidpunkter för fusk (Aftonbladet/TT 2005).
Missbruk, fusk och korruption skapar i sin tur behov av kontrollfunktioner och byråkrati. Alla mellanled kostar. Skattebetalarnas verkliga kostnad för en tusenlapp i bidrag borde alltid redovisas så att de betalande, de beslutande och de mottagande vet vad den egentliga prislappen är. Bidrag på ett ställe minskar möjligheterna till verksamhet någon annanstans, för någon eller några andra.
Organisationer anpassar sig efter bidragsreglerna eller anpassar åtminstone sina ansökningar efter bidragsreglerna. De som inte ägnar sin kraft och tid åt bidragsansökningar utan åt verksamheten får via skatten bekosta andras verksamheter men får inte något bidrag till sin egen.
Staten ska förhålla sig neutral till livsåskådningar. Det gör den bäst genom att hålla sig borta från att dela ut skattepengar till trossamfund och sätta upp kriterier för vilka som ska få dem.
Tyvärr har religionsfriheten alltmer kommit att omtolkas från att vara en statlig neutral hållning till medborgarna, där alla behandlas lika oavsett tro eller brist på tro, till att vara något där staten ska vara en aktiv aktör. En av utredningarna i frågan ”Statens stöd till trossamfund i ett mångreligiöst Sverige” , ledd av Ulf Bjereld, socialdemokratisk statsvetare samt vid tiden för utredningen ordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet, presenterades 2018. Den kom fram till att statligt stöd till trossamfund är viktigt. Det formulerades som följer: ”Utredningen anser att religionsfriheten ska ses som det huvudsakliga motivet för staten att stödja trossamfunden.”
Det är en omvänd ingång. Religionsfriheten är snarare det huvudsakliga motivet för staten att hålla sig borta från att bedöma vilka trossamfund som ska få skattepengar och på vilka grunder. Medborgare ska följa samma lagar och regler, möta samma skatter och eventuella förmåner.
Vid pressträffen med kulturministern ställdes frågan om hur regeringen förhåller sig gällande stöd till organisationer som står för andra livsåskådningar, som ateism eller agnosticism. På det svarade kulturministern nekande. Bidrag till trossamfund ska utgå till organisationer kopplade till religion. Samtidigt framhölls att de nya definitionerna ”är mer konfessionsneutrala” eftersom tidigare skrivelser varit formade efter kristen utgångspunkt, då det talats om ”en gemenskap för religiös verksamhet i vilken det ingår att anordna gudstjänst.”
Det går inte ihop. Antingen värderas livsåskådningar neutralt från statens sida eller så gör de det inte. Staten ska inte främja vare sig det ena eller det andra med skattebetalarnas pengar.
Hur ska då civilsamhällets viktiga funktion upprätthållas? Främst genom att det är just civilsamhället. Om pengar inte tar omvägen visa staten och dess byråkrati kan de gå direkt från medborgarna in i organisationerna. Ska staten bidra måste det ske med största möjliga försiktighet, då ska alla människor – oavsett trosinriktning eller livsåskådning – vara välkomna att delta i verksamheterna på lika villkor.
Den sekulära staten är garanten för religionsfriheten. Det sköts bäst genom att den håller fingrarna borta – så länge inga olagligheter och demokratihotande verksamheter pågår.
