Håll fuskarna borta
Fusket inom assistansen är ingen ny fråga. Ledarsidan har flera gånger tagit upp det som ett exempel på företeelser som trasar sönder det offentliga skattefinansierade system som är tänkt att skydda de svagaste i Sverige. Det ska tilläggas att Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg har varit ett föredöme i att lyfta allvaret i missbruket.
Att utnyttja kombinationen av arbetsinvandringslagstiftningen och möjligheten att få betalt för egenvård av en funktionsnedsatt anhörig genom att flytta till Sverige och få anställning i ett assistansbolag är en utbredd metod. Att assistansbolag aktivt letar i utlandet efter lämpliga familjer är inte bara att utnyttja systemen, även människorna som kommer hit kan drabbas hårt. Om Försäkringskassan drar in assistansrätten så förlorar de anställningen och utvisas. Beroendeförhållandet till arbetsgivaren blir hårt.
Nu kommer nya rapporter om att assistansfusket är utbrett till en sådan grad att det nästan är svårt att greppa. Förra året skärpte Försäkringskassan kontrollen och kräver tillbaka 460 miljoner kronor som man anser har betalats ut felaktigt. 46 bolag anses inte längre lämpliga och får inga fortsatta utbetalningar (SVT 13/1).
I grunden handlar detta om en gemensam försäkring för Sveriges medborgare. Varken detta eller andra system är tänkta att behandla alla människor över hela jorden likvärdigt, ett nationellt försäkrings- och trygghetssystem är riktat till just medlemmarna i nationen. Sverige kan inte kan ge alla fri tillgång till detta eller andra skattefinansierade system. Då rämnar de.
Det gäller för hela det svenska socialförsäkringssystemet, ja hela det svenska välfärdsstatssystemet. Man kan ha olika synpunkter på hur stort det ska vara och vad det ska omfatta, men om om staten tar ett sådant stort åtagande måste kontrollen över det också vara hård. Det kan inte vara så att det enkelt kan manipuleras och utnyttjas, vilket tyvärr sker på flera fronter. Missbruket av samordningsnummer och möjligheten att skapa flera identiteter – i ett land där medborgarna i normalfallet är kontrollerade och varenda detalj om inkomster, husägande och bilägande är offentligt – är ett totalt underkännande av myndigheternas kontroll och politikernas styrförmåga. (Naivt räcker inte som ursäkt, YA 16/9-20)
När coronakrisen är över borde detta vara en av politikens främsta angelägenheter, att stoppa de stora läckorna ur de offentliga välfärdssystemen och återfå kontrollen över vilka som vistas i landet och tar del av dem. Men det borde också vara näringslivets.
Ledarsidan alltid stått upp för privat företagsamhet i allmänhet, vi vill vara den fria företagsamhetens främsta vän. Näringslivets frihet och välståndsskapande är ett budord vi aldrig sviktar om. Även när det gäller privat företagsamhet i offentlig sektor är övertygelsen att privat företagsamhet har en viktig roll. Det medför dels valfrihet för medborgarna, dels ger det ökade förutsättningar för innovationer och nyskapande. Det ska dock betonas att det finns uppenbara svårigheter med offentliga skattefinansierade system och privata företag. Det är en blandform. Längs hela vägen har ledarsidan också betonat vikten av att ha höga krav i allt från lagstiftning, via avtalsskrivning till utförande.
Man kan välja det totala monopolet, som då innebär att skattebetalarna fråntas sina resurser och möjligheter att betala, försäkra och välja själva. Det är ett högt pris i sig. Offentligt monopol med nästan eller helt fri kostnad för individen, innebär också i förlängningen ineffektivitet, dålig kostnadskontroll och överutnyttjande. Att slå in på den vägen igen skulle göra alla till förlorare.
Företag som verkar i den offentliga sektorn ska ge skattebetalarna mervärde i form av att man får mer ut av skattekronorna och i form av högre inflytande. Det ska inte handla om att göra lätta och snabba pengar. Det ska inte handla om att det offentliga tar riskerna och de privata företagen vinsterna.
Tyvärr finns det allt för många exempel på hur företagsformen används för att finna smarta vägar att få ut så mycket som möjligt ur systemen. Ibland rent fusk. För alla seriösa företagare, i alla storlekar, borde det vara av högsta vikt att de som tjänar pengar på skattemedel genom dålig leverans, kryphålsletande och rent fusk hålls borta från den offentliga marknaden. Att konkurrenterna misslyckas är nämligen i fallet med offentlig sektor något som alla privata aktörer får betala för. När medierna finner misslyckande hos ”privat bolag” inom vård, skola och omsorg slår det mot alla som verkar i de branscherna. När statsministern nämner ”privatisering” med negativ ton betyder det att han både har fångat upp något och att han skickar ett budskap om regeringens syn på företagens roll i offentlig verksamhet: de anses dåliga och negativa för skattebetalarna.
Därför måste bransch- och näringslivsorganisationer ta en betydligt större roll i att ta fram krav på kvalitet och etiska principer för medlemsföretag som agerar på den skattefinansierade marknaden. Det räcker inte att tala om att medierna lyfter de dåliga exemplen av privata utförare och att lägga fram argument för att de privata aktörerna i genomsnitt är bättre än de offentliga. Man måste agera kraftfullare för att se till att de som inte levererar tillräckligt bra för skattepengarna hålls borta. Att inga klåpare och fuskare får fortsätta att verka. Gör man inte det arbetet kommer någon annan att se till att det blir gjort, då på ett sätt som stänger dörrarna till offentliga korridorer framför nosen på alla privata tjänsteföretag.
