Hägglund större än kritikerna
Opinionssiffrorna pekar nedåt, nästan fyrtio procent av väljarna i september visade sig vara stödröster – och erfarenheten från Danmark och Norge tyder på att KD kommer ha svårt att överleva. Å andra sidan – det finns ingen naturlag som säger att det är omöjligt att vända trenden. I vissa lägen kan en rejäl kris rentav vara den bästa medicinen.
Med dåliga siffror kommer ofta avgångskrav. Det har hänt i alla partier, mer eller mindre befogat. Ibland sker det diskret, ibland genom media. Utan att generalisera bör man minnas följande: det händer sällan i svensk politik att den som kräver partiledares avgång själv når partitoppen. Visst, en ungdomsförbundsordförande kan – eftersom ungdomsförbundets funktion ju delvis är att agera radikalt alibi – kosta på sig sådant. Men annars brukar journalister få gräva rätt långt ned i partihierarkin för att hitta någon som vill formulera sådana krav offentligt.
En snabb sökning i mediearkiven visar att samma personer dessutom ofta återanvänds i dessa sammanhang. Under Lars Leijonborgs tid som folkpartiledare publicerades ett antal artiklar om internt missnöje, ibland med krav på hans avgång. De där avgångskraven kom från ett fåtal personer, som närmast prenumererade på utrymmet som avgångskrävare i dessa artiklar. Samma sak med kritiken mot Mona Sahlin – få personer delar på många artiklar.
De som faktiskt kan sätta åt tumskruvarna på sin partiledare och tvinga bort henne eller honom från makten gör det inte genom media.
De träffas i korridorer och konferensrum. De bygger allianser i det tysta. När de väl konfronterar partiledaren är kriget över, utan någon mediestrid.
Därmed inte sagt att den offentliga kritiken är utan betydelse.
Sådana nålstick kan underminera ambitioner, rasera självkänsla och skapa internt snack. Med andra ord kan de innebära en startpunkt, eller vatten på kvarnen, för alliansbyggen och avgångskrav.
Nu tycker ett par personer i Kristdemokraterna, bland annat Eva Johnsson, före detta riksdagsledamot, numera landstingspolitiker i Kronoberg, att Göran Hägglund borde ställa sin plats till förfogande.
Det är i sig lite märkligt. Huruvida Johnsson et consortes har något förslag på person som skulle göra ett bättre jobb framgår naturligtvis inte.
Om ett företag inte lever upp till ägarnas vinstkrav byter man vd.
I politiken är det inte riktigt lika lätt. Visst hänger mycket på ledarskapet och ledningen. Partiledaren är rörelsens främsta ansikte utåt. Men partiet är också de många lokala företrädarna, den förda politiken, den kommunicerade politiken – och dessutom konkurrenterna.
När det går hyfsat för andra borgerliga partier, eller rentav väldigt bra för ett av dem, är det inte så märkligt att det går dåligt för KD.
Att partiet bytt kommunikationsstrategi och budskap som andra byter skjorta bidrar självklart till de dåliga siffrorna. Ytterst få vet vad KD egentligen vill. Visst finns personer som på sikt skulle kunna lyfta Kristdemokraterna högre än Hägglund. Men i dagsläget vore ett partiledarbyte sannolikt förödande. Vasse humoristen Hägglund är ofta större än sitt parti.
