GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Grov brottslighet liknar visst terrorism

Det är bra att regeringen står upp för att den grova brottsligheten måste bekämpas. De som tonar ner den förstår inte dess skadliga effekter – men bidrar till dem.
Ledare • Publicerad 20 januari 2023
Detta är en ledarartikel som uttrycker Trelleborgs Allehandas politiska linje. Trelleborgs Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Justitieminister Gunnar Strömmer.
Justitieminister Gunnar Strömmer.Foto: Pontus Lundahl / TT

När justitieminister Gunnar Strömmer (M) talade på Folk och försvar sa han bland annat: ”Jag tvekar inte att kalla de grövsta brottslingarna för inhemska terrorister. De vill injaga rädsla. De är beredda att tvinga offentliga organ att vidta eller avstå från olika åtgärder och beslut. Och de tar inte hänsyn till om oskyldiga drabbas.”

Orden om terrorism har fått kritik. Från väntat håll. Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi, menar att det är en farlig liknelse. Tham skriver i Svenska Dagbladet: ”Det dödliga våldet sker inom en mycket liten grupp i samhället. Sannolikheten för att människor generellt i Sverige ska drabbas av dödligt våld har minskat markant under de senaste 30 åren.”

I samma anda skriver Roland Paulsen i DN Kultur: ”Vad kriminalitet kommit att associeras med är nästan uteslutande vad ett par busslaster av gängkriminella sysslar med.”

Det är en typ av vilseförande slutsatser som har präglat svensk debatt genom decennier. Vänsterkriminologer och samhällsdebattörer på kultursidor har talat om att hårdare straff inte hjälper. Samt med en dåres envishet upprepat att våldet ändå bara drabbar en liten grupp.

En populär metod är att jämföra antalet dödade som skjuts på gatan och hur många som dödas i hemmen eller av andra orsaker. Då kan man konstatera att risken att falla offer på gatan för en kula kopplad till gängkriminalitet är försvinnande liten. Risken är större att bli ihjälslagen i de egna lägenheten. Eller att köra ihjäl sig på vägen.

Påståendena är inte falska, lika lite som att det är lögn att det finns äpplen som är röda, gröna och gula. Men det säger inte ett skvatt om vilket hot organiserad brottslighet utgör mot samhället. Inte heller något om färgen på morötter.

Däremot innebär orden ett stort svek. Det har under lång tid gällt dem som drabbas närmast, de boende i de områden där brottsligheten är som mest etablerad. Brottsligheten innebär också att den unga individ som vill söka sig en väg med utbildning och arbete kan ha svårt att göra det, när det sociala trycket från kompisar att välja brottets bana är stort.

Det handlar inte enbart om den otroliga mängd skjutningar med dödlig utgång som utförs i Sverige – 61 människor sköts ihjäl i Sverige förra året. Norge hade fyra dödsskjutningar. Danmark fyra. Finland två. Inte heller enbart om de sprängdåd som skakar svenska städer – även Södermalm.

Den djupare organiserade brottsligheten nästlar sig in i offentliga verksamheter, i värsta fall genom representanter i förvaltning och politik (Södertälje), tömmer offentlig verksamhet på resurser tänkt för de svagaste (assistansbluffarna) och tar över företag för att lura och hota kunder (den stora härvan i Skåne). Då är det systemhotande och kan med fog liknas vid en form av terrorism.

Den stora frågan att ställa är inte om regeringen är rätt ute om att den organiserade brottsligheten bryter ner samhället och utgör ett hot på systemnivå, utan exakt vad som är rätt metoder för att motarbeta den.

De som inte inser hotet har tyvärr alltför länge dominerat den svenska debatten och har medverkat till att den grova brottsligheten etablerat sig så starkt i Sverige.

”Ett par busslaster.” Man baxnar.

Petter BirgerssonSkicka e-post