GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Gorbatjov var ingen hjälte

Fredspristagare. Nedrustningsförhandlare. Murbräckare. Det är en bild av Michail Gorbatjov. Den är delvis rätt, men till större delar falsk.
Ledare • Publicerad 2 september 2022
Detta är en ledarartikel som uttrycker Trelleborgs Allehandas politiska linje. Trelleborgs Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Michail Gorbatjov, här på bild från 2009.
Michail Gorbatjov, här på bild från 2009.Foto: Alexander Zemlianichenko

Det var en från Putinregimen föraktad och utstött Michail Gorbatjov som dog den 31 augusti, efter en tids sjukdom. Gorbatjov anses av den nuvarande regimen vara ansvarig för det som Putin kallar 1900-talets största geopolitiska katastrof, Sovjetunionens fall. Gorbatjov var kritisk till Putin, men slapp ödet att ramla ut genom ett fönster, vilket drabbar andra som uttalat sig negativt om regimen. Putin behövde dock inte bekymra sig om Gorbatjov, den senare utgjorde inte på något sätt ett hot mot regimen, Gorbatjov var föga uppskattad i den ryska allmänheten.

I Västeuropa kom östblockets sammanbrott dock att ge Gorbatjov ett gott rykte. Det toppades av Nobels fredspris 1990. I Tyskland blev han i hög grad symbol för återförenandet som ”Gorby”. Nuvarande socialdemokratiske förbundskanslern Olaf Scholz beskrev i en tweet efter dödsbeskedet Gorbatjov som en modig reformist och stor statsman.

Sveriges utrikesminister Ann Linde twittrade också, på engelska, att hon 1985 lyssnat till en Gorbatjov som skänkte hopp för en annat framtid, från repressionen och det kalla kriget.

Det är sant att Michail Gorbatjov betydde en hel del. Att 1989 inte gå in militärt i DDR för att stoppa den demokratiska revolutionen och återföreningen, var ett avgörande beslut – eller icke-beslut om man så vill. Kärnvapennedrustningsavtal med USA och Ronald Reagan är också något att vara tacksam över. Gorbatjov hade kunnat välja en annan väg, som Sovjetunionen gjort så många gånger förut.

Men Gorbatjov hade knappast heller råd eller lust att ingripa av andra skäl. Den sovjetiska ekonomin var körd i botten och den miljömässiga situationen mycket svår. Socialismen, kommunismen, korruptionen hade förstört ekonomin och utarmat landet. DDR var också bankrutt, det visste Gorbatjov när han lät Tyskland återförenas utan att ingripa. Det ruinerade socialistiska paradiset var nu Helmuth Kohls bekymmer.

Gorbatjov försökte däremot fortsatt hålla ihop Sovjetunionen. Sovjetiska stridsvagnar rullade in i Litauens huvudstad Vilnius i januari 1991. Örjan Berner, Sveriges Moskvaambassadör i Moskva vid den tiden, har beskrivit förloppet i boken ”Härskarna i Kreml” och i en längre artikel i Svenska Dagbladet 11/1 2011. Berner skriver: ”Gorbatjov var själv övertygad om att de baltiska republikernas 'extremister' skapade en farlig dominoeffekt i hela Sovjetväldet. Den litauiske ledaren Landsbergis sade sig ha tänt upprorsfacklan i hela unionen. Han leker med elden, menade Gorbatjov.”

Den 13 januari 1991 – ett drygt år efter att Berlinmuren fallit, några månader efter Tysklands återföreningen och efter att Gorbatjov hade tilldelats Nobels fredspris – gick runt 20 stridsvagnar till angrepp mot Vilnius tv-torn. Berner skriver: ”De mer än tusen personer, som samlats utanför tornet, försöker fly men några krossas under stridsvagnarna och andra träffas under skottlossningen. 15 personer omkommer. En högtalarröst förklarar: Bröder och systrar, den fascistiska, borgerliga regimen i Litauen har fallit.”

Boris Jeltsin kom med sin strävan att lösgöra Ryssland från Sovjetunionen att ha en avgörande roll för att de baltiska staternas frigörelse. Gorbatjov var däremot Sovjetförsvarare in i det sista.

När Gorbatjov tog över som ledare för Sovjetunionen 1985, samma år som utrikesminister Linde lyssnade uppskattande till honom, hade han gjort karriär i det Sovjetkommunistiska partiet och till slut hamnat på toppen. Tidigare hade ett par åldringar avlöst varandra och dött på posten under några år efter Leonid Bresjnevs död 1982. Nu skulle den socialistiska unionen reformeras.

1987 kom Michail Gorbatjovs ”Perestrojka” ut. Den var inte en uppgörelse med kommunismen. Inte en uppgörelse med Sovjetunionen. Inte en ursäkt för partiet stölder från folket. Inte någon plädering för en demokratisk resa i västlig riktning. Tvärtom. Boken ger från förstahandskällan en klar bild av leninisten och Sovjetnostalgikern Gorbatjov.

Gorbatjov skriver bland annat: ”Mot bakgrund av de mellanfolkliga konflikter som inte ens världens mest avancerade länder har förskonats ifrån intar Sovjetunionen en unik ställning i den mänskliga civilisationens historia. Det är frukten av av den nationalitetspolitik som Lenin införde.” ”Under mina resor i Sovjetunionens republiker med deras olika folkgrupper ser jag gång på gång med egna ögon att invånarna är stolta över att de tillhör en enda stor mångnationsfamilj.”

Hotet mot Sovjetunionens harmoni kommer främst från väst: ”Det finns naturligtvis många i väst och för den delen i öst som skulle vilja undergräva vänskapen och sammanhållningen mellan Sovjetunionens folk. Men här står den sovjetiska lagen vakt och skyddar frukterna av Lenins nationalitetspolitik.”

Så talar en blind leninist och imperialist.

Tvångskollektiviseringen av jordbruket beskrivs som framgångsrik. ”Ja, den var smärtsam, och grova övertramp och misstag gjordes i metoder och tempo. Men vårt land hade inte kunnat utvecklas vidare annars.”

Tvångskollektiviseringen hade onekligen brutala följder. Under Holodomor mellan 1931-1934 beräknas minst fem miljoner människor ha dött av svält i Sovjetunionen, varav nära fyra miljoner ukrainare (Britannica). Ukrainska liv betydde inget för Stalin, inget för Putin. Och uppenbarligen inte särskilt mycket för Gorbatjov – inte i det stora socialistiska projektet.

Gorbatjovs skrivningar om demokrati är mycket vaga och handlar inte alls om att kommunistpartiets makt ska utmanas. De rader som handlar om en friare press är omgärdat av motsättningar: ”Jag anser att vilken öppen och hederlig åsiktsyttring som helst bör välkomnas, även om den inte accepteras av alla. Men den som försöker kränga på oss någon annans kostym får se upp!” ”Det är en tradition i vår press att försvara socialismens grundläggande värden.”

Michail Gorbatjov föll, Sovjetunionen föll. Hoppet steg. Men Ryssland tog en auktoritär vändning, redan hjälten Boris Jeltsin vände fel och slutade med att lyfta fram KGB:s man Vladimir Putin till makten.

Den senare finns det många usla epitet att välja mellan för att beskriva. Gorbatjov var ingen Putin. Men knappast heller någon frihetshjälte.

Petter BirgerssonSkicka e-post