Emma Jaenson: Gör dansband till finkultur
Dansbandsfestivalen i Malung är en av Sveriges största festivaler med närmare 100 000 besökare varje år. I närmare 40 år har den samlat människor och artister för dans och fest. Men nyligen gick flera av Sveriges största dansband ihop i ett gemensamt upprop. De beskriver att “Få saker identifierar svensk landsbygdskultur så mycket som pardans eller en stepp på parketten till en livs levande orkester”. De kräver nu ett “kulturerkännande” (Dansbandsnytt den 25 juli).
Det kritiken riktas mot är den ökända dansbandsmomsen. Och det är svårt att se denna moms som något annat än en straffskatt på vad vissa anser är fel sorts kultur.
Den generella kulturmomsen, som du exempelvis betalar om du köper en biljett till en konsert för att sitta och lyssna på musik, är nämligen på 6 procent. Men ska du gå på konsert för att dansa beskattas du drygt fyra gånger högre med 25 procents moms. Men gäller det all form av dans? Nej då. Ska du exempelvis träningsdansa gäller den 6-procentiga momsen, eftersom det då räknas som träning eller motion.
Det är givetvis lika förvirrande som det är orättvist. Och upplevs det inte som ren godtycklighet? Vill man få legitimitet i ett skattesystem bör det vara uppbyggt så att man inte måste vara skattejurist för att begripa sig på det. De olika momssatserna för olika typer av kulturuttryck skapar dessutom en konkurrensnackdel för dansbanden eftersom dansen är en given grundpelare i just dansbandsmusiken.
En annan som har reagerat på dansbandsmomsen är Filip Mattson på Eringsboda Brunn där det arrangeras danskvällar med dansbandsmusik. Han påpekar att det skulle vara “ett erkännande” att ändra dansbandsmomsen: då skulle det inte enbart vara den Kungliga Operan i Stockholm som anses vara kultur, utan även upplevelser där du kan dansa (P4 Blekinge den 5 augusti).
”Men sannolikt ligger orättvisan i skattesystemet också i att dansband är folkligt.”
Men dansbanorna har historiskt sett inte betraktats med blida ögon. De dansbanor som växte fram på 30- och 40-talet ansågs exempelvis främja omoral och man talade för ett antal decennier sedan om “dansbaneeländet”. Men sannolikt ligger orättvisan i skattesystemet också i att dansband anses folkligt. Det är kort sagt inte sånt som etablissemanget håller på med. Trots att denna pardans – som dansband är – är en urgammal svensk sed, räknas den liksom inte riktigt som kultur. Eller i alla fall inte finkultur, som konserter med sittande publik. Niklas Olén, från dansbandet Matz Bladh påpekar just detta i P1 (den 30 juli): att dansbandet ofta betraktas som “fulkultur” och “inte riktigt rumsrent i kritikernas ögon”.
Men att göra just skattesystemet mer enhetligt är något som många politiker har talat om länge, utan att speciellt mycket har hänt. Att man fortsatt vill driva på för att reformera hela systemet förhindrar dock inte att man fortfarande kan plocka bort dansbandsmomsen. Pardansen är trots allt ett fint svenskt kulturarv, som är värt att värna, och som borde ha lika hög status som vilken Stockholmsteaterföreställning som helst.
