Sofia Nerbrand: God arbetsmoral ska löna sig

Det har hon rätt i.

Välfärdsstaten ska träda in när omständigheterna blir så svåra att man inte klarar av att försörja sig själv. Men tanken var aldrig att försörjningsstöd – socialbidrag – skulle bli en permanent lösning för så många.

Hela tanken är att man bara ska be och få hjälp när man verkligen behöver det – av omtanke för alla som jobbar hårt och betalar skatt, men också av respekt för att använda de gemensamma resurserna på bästa vis. Plus att det handlar om egenmakt och självrespekt att klara sig på egen hand.

Dock ska ingen skugga falla på dem som behöver ekonomiskt stöd under en tid – det är ju dem socialförsäkringssystemen är till för. Men ambitionen måste vara från både den enskilde och samhället att alla som kan ska jobba – och rent av hjälpa nära och kära.

Ideellt arbete, grannsamverkan, vänskap och familjeband ska inte föraktas. Tvärtom.

Att staten har det yttersta ansvaret för individen är en socialistisk övertygelse som svenska folket har indoktrinerats i under decennier. Här ses civilsamhället som något förkastligt i välfärdssammanhang och alla ekonomiska skillnader ska ”utjämnas”. Men det ligger rättvisa, värdighet och frihet i att det ska löna sig att arbeta, ta risker och förkovra sig.

Utgångspunkten bör vara att människor kan klara av sina liv efter eget huvud. De allra flesta är faktiskt inte hjälplösa. Välfärdsstaten ska finnas i bakgrunden och ge goda förutsättningar, incitament och skyddsnät.

Detta grundperspektiv är emellertid ovanligt i den offentliga debatten, ja till och med långt in i borgerligheten. Det råder tyvärr en bred samsyn om att det endast är det offentliga som kan och ska lägga livet till rätta.

Författaren Lena Andersson blev nyligen hudflängd av allehanda vänsterdebattörer för att hon i en SvD-kolumn (20/5) påpekade något som borde vara en självklarhet: föräldrar har ansvar att se till att deras barn får tillräckligt mycket att äta. Och även de med relativt låga inkomster borde kunna sätta mat på bordet i Sverige.

Hon resonerar vidare om svenskarnas förändrade inställning till välfärdsstaten i Aron Flams podd Dekonstruktiv kritik (4/6). I det arbetarhem som hon växte upp i fick man bara vända sig till välfärdsstaten i absoluta nödfall. Grundregeln var att var och en – tillsammans med grannar, vänner och familj – hade ansvaret för att ta hand om sitt eget liv.

Denna ståndpunkt vilar på en positiv människosyn och sund förnuftstro. Vi behöver mer av sådant tankegods i såväl medier som politiken.

Att Tidöpartierna nu är på väg att förändra regelverken så att bidragstagare inte ska kunna få högre inkomster än de som går till jobbet kommer att öka tillväxten och förbättra integrationen. Men framför allt bidrar det till ett viktigt värderingsskifte.

Vi är inte undersåtar. Vi är kapabla medborgare. Och vi visar respekt för varandra genom att inte ta andras beskattade arbetsinsatser i anspråk i onödan.