Gift finns i många former
Att vara nyfiken och vilja förstå. Det är två grundläggande förutsättningar för god journalistik. De ska inte förväxlas med att bli förtjust i eller att visa förståelse för föremålet för bevakningen. Därför är det förvånande att Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski i en krönika efter attacken mot Kapitolium skriver: ”Jag vet inte hur många gånger de senaste åren jag fått höra i Sverige att det tjatas för mycket om Donald Trump, att vi måste sluta vara hysteriska, att vi i stället för att fördöma borde försöka 'förstå' och vara 'nyfikna'.” (DN 8/1)
Det är osäkert om svenska medier varit särskilt inriktade på att förstå Donald Trump. I sina bästa stunder har dock journalister gjort ansträngningar för att försöka greppa varifrån stödet till honom kommer, vad missnöjet består av och hur Donald Trump lyckades exploatera det. Varifrån stammade misstron mot etablissemanget? Fanns det fog för delar av det? Var detta väljare som länge sökt någon som kunde kanalisera deras ilska? Hade någon annan politisk kraft kunnat vara snabbare med att fånga upp det på ett klokare sätt?
Man kan förstås förklara att Trump står för det onda, att han personifierar lögnen. Att motsatsen till honom är god och står för sanningen. Men inte ens när någon är så tydligt farlig som Trump är det fullt så simpelt.
Det som kallas identitetspolitik, att dela in människor efter ras och kön och rikta politik direkt till grupper baserat på detta, är högst levande i USA. Om Trump har fått med sig vita män och fått stöd från rasistiska grupperingar, så har det också en motsatssida som ger en pusselbit till förklaringen till hans framgångar. Något som blir tydligt i den politik som Joe Biden och Kamala Harris har presenterat. Biden har bland annat förklarat att hans politik ska prioritera småföretagare som är svarta, latinamerikaner, asiater, ursprungsbefolkning och kvinnor. I praktiken är det en grupp som utesluts, och det är inte gröna marsianer. Den som inte ser den polariserande kraften i identitetspolitiken är blind och har svårare att förstå andra delar av den amerikanska politiska utvecklingen.
Är det då inte ”whataboutism”, att försöka förringa ondskan genom att peka på att någon annan också kan vara knasig? Nej. ”Whataboutism” ska främst förstås som något en anklagad part står för. Om Kalle ska försvara att han slår Pelle i huvudet pekar Kalle på Pelle och säger att Pelle slog Nisse i går. Eller kanske rentav att Nisse slog Lisa. Det är ett sätt att föra bort fokus från det egna ansvaret. Men en utomstående betraktare som ser att Kalle slår Pelle i huvudet har rimligen också anledning att vara nyfiken på om Pelle och Nisse ägnar sig åt våld och varför, om de inblandade våldsverkarna triggar varandra, om de utgör ett större eller mindre hot mot de andra lekande barnen på gården, och vem som tycks hänga med vem. Annars har betraktaren svårt att förstå vad som händer och varför.
Det duger dock inte att som utgångspunkt betrakta alla som lika goda kålsupare, det är en avgörande skillnad om Kalle slår Pelle i huvudet med en hammare och om Pelle gett Nisse en lavett på kinden. På det viset har Peter Wolodarski en poäng när han skriver: ”Att sluta skapa en falsk balans mellan normala politiker och dem som angriper demokratin – inte minst gäller detta våra egna public service-medier, som blivit så nervösa för kritik att de gradvis förskjutit sina egna värdeskalor? Att ta auktoritära maktfigurer på allvar, att aldrig underskatta vad de säger?”
Men då är uppgiften för medierna snarare att finna en och samma måttstock att mäta alla politiker med, en nog så svår uppgift. Om public service misslyckas med det mer än andra medier är osäkert.
Lika osäkert är det vad mediala fördömanden av och avståndstaganden till politiker och politiska yttringar har för effekt. Det är enkelt att utföra, men ett vaccin som skyddar demokratin från attacker är det dock knappast. Utgångspunkten för journalistiken bör ändå vara att vara nyfiken och förstå om inte politikerna så i alla fall medborgarna.
Det är trots allt dem demokratin är till för.
