Ge ukrainarna en värdigare tillvaro
Det har varit tydligt sedan Rysslands storkrig mot Ukraina inleddes att den svenska regeringen vill ha hit så få flyktingar som möjligt. Migrations- och integrationsminister Anders Ygeman gjorde tidigt klart att det nu är Polen som ska ta smällen på grund av landets tidigare vägran att ingå en överenskommelse om flyktingomfördelning inom EU (SVT 23 mars). Det var en märklig politisk strid att ta i ett akut läge av brutalt anfallskrig där kvinnor och barn i miljontals flydde från källare och sönderbombade bostadshus.
Ygeman förklarade också att den som tar emot flyktingar på eget initiativ riskerar att göra dem en björntjänst. Det underliggande budskapet var att staten inte kommer att stötta något sådant – målet var och är ju att så få som möjligt ska välja att komma till Sverige. Modellen är i stället dyra upphandlingar av boenden, 450 kronor per dygn uppger exempelvis Expressen att Bert Karlssons bolag Jokarjo tar för att i sin tur ordna enkla övernattningslokaler i storformat. De flesta ukrainska flyktingar har dock ordnat annat boende, hos släktingar, privatpersoner eller på andra sätt. Då utgår ingen ersättning. Statens val är tydligt.
Lokalsamhällen har ofta väsentligt mycket bättre förutsättningar än stora flyktinganläggningar att introducera flyktingar i Sverige. Det borde stat, kommun och myndigheter se till att uppmuntra.
Många pekar på risken för att människor utnyttjas av illasinnade privatpersoner. Det är en reell risk. Men det betyder inte att de goda krafter som ställer upp utgör en fara för de ukrainare som har kommit till Sverige. Varje hederlig person som hjälper till minskar tvärtom risken för att redan utsatta människor hamnar i fel händer.
En ersättning för exempelvis privat ordnade boenden skulle öka risken för utnyttjande menar vissa. Sannolikt är det så att de låga dagpenningar som ukrainare kan få del av – också det efter byråkrati och avdrag för eventuella medhavda kontanter eller ersättningar från hemlandet – utgör en större risk. Som mest kan en ensamstående få 71 kronor per dag. Ett barn mellan 37 och 50 kronor. Det ska räcka till mat och kläder – och i de fall staten inte står för boende måste det ordnas på annat sätt. Om något öppnar den usla nivån för utnyttjande. Det har också Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik varnat för (Ekots lördagsintervju 26 mars). Anders Ygeman var dock snabbt ute och sa att ingen annan ersättning var aktuell eftersom utgångspunkten är att ukrainarna ska försörja sig själva (SR 29 mars).
Det är förstås rätt att ukrainare ska försöka finna arbete för egen försörjning, vilket de flesta har en tydlig ambition att göra. Men det går inte på en dag, inte på en vecka och sällan inom ett par månader att komma så långt i etableringen i Sverige. Inte när man saknar fast bostad, inte kan språket, ser bilder från hemstaden sönderbombad med lik på gatorna, och främst ska försöka klara dagen för sig och sina barn. Ygeman vet att uppehållstillståndet enligt massflyktsdirektivet är begränsat till ett år. Rättigheterna är betydligt sämre än vad den som beviljas asyl får. Någon rättighet till Svenska för invandrare finns inte för ukrainarna, de folkbokförs inte och därmed finns inget direkt kommunalt ansvar (utom för skola åt barnen).
I många fall ställer privatpersoner upp med att ordna bostäder, mat, kläder, språkkurser och social gemenskap. Organisationer som Arbetarrörelsens bildningsförbund, ABF, ska ha en eloge för att de på många platser i Sverige medverkar till verksamheter där ukrainare involveras. Svenska kyrkan, frikyrkoförsamlingar och välgörenhetsorganisationer ställer upp med olika aktiviteter och insamlingar av livsnödvändigheter. Privata företagare erbjuder arbeten, trots språksvårigheter och krångligheter med arbetstillstånd och att öppna bankkonton. Det är svåröverstiglig byråkrati för den med svenska som modersmål, för en ukrainare som är ny i Sverige är det i stort sett omöjligt att ta sig genom på egen hand.
Det som fungerar på många platser är skola och sjukvård. Trelleborg är en kommun som erbjuder introduktionsklasser och planerar för vidare skolning av ukrainska barn kommande termin. Barn får hälsoundersökningar och vuxna får hjälp med nödvändig vård – vilket förstås alltid är en bedömningsfråga. Men de många nivåerna, där ingen myndighet på statlig, regional eller kommunal nivå tar ansvar för helheten, försvårar livet för de ukrainska flyktingarna.
Det är tyvärr så att staten inte har kommit särskilt mycket längre när kriget snart har pågått i två månader. Utgången av kriget är högst osäkert, men med fronten flyttad ser läget för tillfället stabilare ut på flyktingfronten. Det betyder att Sverige också borde ligga längre framme i att ge ukrainare en dräglig tillvaro under tiden de är här.
Man kan förstås drömma om att det fanns ett svar på om målet är integration för fortsatt liv i Sverige eller att ukrainarna ska klara sig i Sverige tills kriget är över. Men något sådant facit har vi inte. Däremot vet vi att sättet Sverige tar emot flyktingarna från Ukraina nu kommer att leva vidare hos alla de drabbade människorna i framtiden.
