Friskt med frispråkiga friskolor
Motståndarna till dagens friskolesystem gör gärna gällande att det inte finns någon reformvilja bland friskoleförsvarare, utan att det mest handlar om lobbyister som vill försvara dagens system för att ägarna till skolkoncerner ska kunna tjäna pengar.
Därför är det bra att företrädare för friskolorna är tydliga med att de vill bidra till att finna sätt att rensa bort det som fungerar dåligt. Själva existensberättigandet ligger i att friskolor tillför något till skolsystemet. Vinst eller inte är det få föräldrar som är intresserade av. Tyvärr försvinner ofta nyanser i debatten och de enkla lösningarna, som att stoppa aktiebolag från att driva skolor, tar över. Det är knappast en driftsform som är problemet med svensk skola.
Sofia Larsen, ordförande i Friskolornas riksförbund, och Stefan Koskinen, förbundsdirektör i Almega tjänsteföretagen, visar i en debattartikel i Dagens Samhälle att det finns konstruktiva förslag på hur förändringar kan göras som bidrar till att minska en del bekymmer med skolan, varav vissa är kopplade till friskolor. De två lyfter ett antal punkter som är väsentliga.
De första handlar om att finna ett fungerande system för att ställa betyg i relation till kunskap. Det är en illusion att det finns betygssystem som fångar upp alla dimensioner av ”rättvisa” och elevers kunskapsnivå. Men sådant som extern rättning av nationella prov är en bit på vägen. På grundskolenivå är ämnen som matematik och språk särskilt viktiga, då de utgör grunden för nästan allt annat. Här är det också enklare att mäta relevanta kunskaper och se vilken nivå elever befinner sig på.
Ett obligatoriskt skolval är ett sätt att göra det tydligt att alla föräldrar och elever har möjlighet att finna en plats som passar dem bäst. I grunden är det ju det som gör det svenska systemet unikt, att det inte är den egna betalningsförmågan – eller för den delen engagemangsvilja i kooperativ och kontakter – som avgör.
Ersättningssystemen är ständigt omdebatterade. Grundtesen hos många kritiker är att elever från studievana hem tar med sig skolpeng som tömmer resurser för elever som blir kvar i den kommunala skolan. Det samtidigt som den kommunala skolan alltid ska ha beredskap att ta tillbaka en elev. Att se över ersättningssystemen är rimligt, inte minst just med tanke på vem som ska ha det yttersta ansvaret för att elever faktiskt får skolgång. Men ska man ha någon form av valfrihet kvar måste även kommunala skolor kunna anpassa kostymen för upp- och nedgångar till följd av skolval.
En sista punkt som också ledarsidan drivit är att låta andra aktörer än kommunen ta på sig de svåraste uppdragen, exempelvis i utsatta områden. Om kommunen inte får ordning på sin skola, låt en hel skola eller delar av en skola tas över av någon privat aktör.
Ett förslag i den riktningen har Daniel Claesson, public affairs-rådgivare men utan koppling till friskolor, lagt i en debattartikel i Göteborgs-Posten. Claesson menar att ett alternativ till skolpengen som den ser ut i dag är att kommuner upphandlar skolplatser: ”Det blir då som ett slags entreprenadavtal där skolan bedriver verksamhet på kommunens uppdrag. Avtalet anger en total ersättning till skolan för att ta emot ett visst antal elever.”
Det är en idé som kan förfinas. Det kan tänkas att den passar bättre i kommuner där elevunderlaget är mindre och en friskoleetablering påverkar den kommunala skolan mer än i storstäder.
Inte minst påminner Claessons idé om att det på den nivå som har ansvaret för skolan, i dag kommunerna, också måste finnas möjligheter för uppföljning, krav och sanktioner.
Till det kommer förstås, vilket Sofia Larsen och Stefan Koskinen pekar på, att lärarutbildningen måste ses över. Grunden för en fungerande skola är att det finns personal med rätt kompetens som vill arbeta just i skolan. Att det är rätt ände att börja i kan nog de flesta vara överens om.
