Fri debatt bäst för en Frivärld

Natofrågan förklaras av utrikesminister Ann Linde i en intervju vara olämplig som valfråga. Den ska alltså skjutas på framtiden för att ”diskuteras i nationell samstämmighet”.

Innebörden av detta är alltså att den oppositionen som lyfter en så avgörande fråga inför väljarna som en framtida anslutning till försvarsalliansen skulle bryta med någon form av osynligt kontrakt. De partier som lyfter frågan om Nato gör därmed demokratin en otjänst.

Det är en bedräglig demokratisyn som vittnar om en bristande respekt för den politiska oppositionen. Den - Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och i frågan också Centerpartiet - ska således driva en politik mot sin egen övertygelse om vad som är det bästa för Sverige av respekt för regeringspartiets vånda i frågan. Oppositionen ska avstå från att vara opposition.

I ett fördjupat krisläge kommer Sverige med all sannolikhet att styras av en bred samlingsregering. Det finns lägen då borgfred också krävs.

Men att kväsa debatt och opposition i dag försvagar demokratin och gör därmed Sverige svagare.

Ann Lindes misstro mot vikten av öppen debatt påvisas också av att hon påstår att den ”upphetsade och känslomässiga diskussionen” på ”försvarstwitter” beror på ”tankesmedjor finansierade av näringslivet”.

Det är en ohederlig anklagelse mot den tankesmedja som avses, Frivärld, som finns på Timbros lokaler i Stockholm. Frivärld har varit och är en självständig tankesmedja som från bildandet för 11 år sedan varit en arena för debatt om Kinas inflytande, om mänskliga rättigheter i EU och om Rysslands allt mer aggressiva agerande. Några exempel på hur Frivärld bidragit till ”upphetsade diskussioner” ges inte av den enkla anledningen att de forskare och skribenter som varit knutna till organisationen aldrig hört till de högröstades skara.

Däremot har till exempel en stor skara av tidigare svenska ambassadörer som efter att ha lämnat UD förordat Natomedlemskap deltagit på seminarier. Är det detta som retar ministern?

Det Linde kallar försvarstwitter kan sägas bestå av en brokig men betydelsefull skara röster på forumet twitter som diskuterade säkerhetspolitik och Rysslands förmågehöjning medan det socialdemokratiska partiet vid sidan av ett fåtal personer höjde på ögonbrynen över utvecklingen i Moskva.

Hade fler lyssnat till seminarierna på Frivärld eller tagit intryck av tankegångar på ”försvarstwitter” hade Sverige i dag stått starkare.

Lindes angrepp på näringslivets stöd till tankesmedjan står också i strid med svensk tradition där näringslivets engagemang för säkerhetspolitik värdesatts. I organisationen Folk och försvar är både näringslivet och fackföreningsrörelsens centralorganisationer medlemmar. Näringslivet, facket och bonderörelsen var viktiga hörnstenar i den rörelse som byggdes upp för att möta en ockupant om Sverige skulle besegras militärt.

Att fula ut röster i debatten och deplattformera är ett tidens tecken. Men utan tankesmedjor, fria debattörer och en tydlig opposition skapas ett politiskt system bestående av ja-sägande och präglat av lojalitet till makten. Grupptänkande och enögdhet tenderar att karaktärisera sådana styren.

Där stärks makten, men inte förmågan att stå emot yttre hot.

En stark och vital demokrati, präglad av tillit och goda värderingar, har behov av ledarskap men inte av en ”stark”ledare. Fri debatt, öppenhet och tolerans för demokratiska meningsmotståndare förblir några av de grundstenar som som samhället vilar på. Även när det utmanas.