Framgångens baksida

Statsministern är inte ensam om att spekulera i hur huvudrollen på den europeiska scenen tagit tid från inrikespolitiken. Underförstått att oppo­sitionen har gynnats av att han och fackministrarna varit upptagna med annat.

Samtidigt pekar många på hur den väntande popularitetssvingen för regeringen under ordförandeskapet uteblivit på grund av att EU-arbetet fått för mycket vardagsstämpel över sig. Även om de som jobbar med ordförandeskapet säkert ser det som allt annat än vardag finns det en viktig sak att bena ut i de här påståendena.

Att EU i mångt och mycket betraktas som en politisk hemmaplan beror på att det faktiskt är just det. EU är inrikespolitik, om än i en annan och större form än den invanda. Föreställningen om att EU-dimensionen är något annat riskerar att leda tankarna fel och upprätthålla en boskillnad som vare sig regeringen eller oppo­sitionen varit bra på att göra upp med.

Det är en sak och riktigt att ord­förandeskapet tar administrativa resurser och politisk kraft i anspråk en annan och felaktig att hävda att regeringen sysslat med något som inte berör svensk inrikespolitik under det här halvåret.

Det är viktigt att göra den skillnaden. Ett tillkortakommande för ordförandeskapet är att den här kopplingen mellan nivåerna inte kunnat göras mer levande. Regeringen borde ha kunnat dra opinionsmässig fördel av just det faktum att Sverige är med i ett politiskt sammanhang som berikar Sverige i så många avseenden.

Annars är det så här när det svenska halvåret vid rodret ska sammanfattas lätt att konstatera att det mesta har gått riktigt bra. Reinfeldt blev till och med utsedd till årets europé när brysselkorrespondenter fick ge sina betyg på EU-ledarna i franska tidningen La Tribune nyligen.

Till och med inom oppositionen medges motvilligt att regeringen gjort bra ifrån sig, vilket framkom när EU-parlamentet på onsdagen debatterade ordförandeskapet. Det nya fördraget och dess nya ansikten har kommit på plats, Östersjöstrategin är sjösatt, ramarna för det rättsliga och asylpolitiska samarbetet är satta och sviterna av finanskrisen har hanterats genom ny tillsyn av finansmarknaderna. Listan kan göras längre.

Den verkliga temperaturmätaren för ordförandeskapets framgång lär dock bli förhandlingarna som just nu pågår i Köpenhamn. Men även om EU är en viktig spelare i världspolitiken vore det förmätet att tro att unionen kan bestämma utgången i ett globalt spel med så höga insatser. Att få samarbetsklimatet i EU att bli så här resultatinriktat är faktiskt ingen liten sak.