Annons
Ledare

Förvirrad diskussion om barnfattigdom

Ytterst få, om ens någon, vill tillbaka till det förindustriella Fattigsverige. Däremot finns många som gärna varnar för att det är dit vi är på väg.
Ledare • Publicerad 8 juni 2011
Tapio Salonen, professor i socialt arbete.
Tapio Salonen, professor i socialt arbete.Foto: 

I Aftonbladets serie om barnfattigdom framstår begreppet som minst sagt töjbart. Från barn som inte kan äta sig mätta till barn som har dåligt samvete för att mamma struntar i räkningarna för att betala körkort eller moped – fattigdom är det alltihop. Med andra ord: fattigdom är det samma som upplevd brist på resurser.

Är det fattigdom att inte kunna lägga 3 000 kronor på festkläder till studenten, eller att ha Nokia 3310 istället för Iphone?

Annons

Aftonbladet tycks mena det, och blandar det glatt med förfärliga berättelser om barn som tvingas leva på havregrynsgröt. Så urvattnas barnfattigdomsbegreppet, tills det blir fullkomligt meningslöst.

Tyvärr är det inte bara kvällspressen som ägnar sig åt sensationsmaximering i denna fråga. Också Rädda Barnen slår på den stora trumman. För detta har man anlitat professor Tapio Salonen, som med jämna mellanrum gör utspel om den ökande svenska barnfattigdomen.

När en professor säger att barnfattigdomen ökar är man benägen att tro honom. Just professorer måste ju vara särskilt lämpade att räkna ut sådant.

Det bör dock poängteras att Tapio Salonen inte är professor i ekonomi eller statistik, utan i socialt arbete.

Rädda Barnens bild stämmer inte riktigt. 2007 var barnfattigdomen hälften så stor som 1997. Därefter ökade barnfattigdomen under några år, i samband med finanskrisen, men då från en nivå som var den lägsta sedan 1991.

”Vi har en politik nu där de som inte har jobb förfördelas. Det finns en underförstådd moralisk underton, att anstränger man sig bara mer så ska det bli bättre”, säger Tapio Salonen i Helsingborgs Dagblad. Ja, vad vore alternativet? Att säga att ansträngning och arbete inte ska löna sig?

I tidskriften SocialPolitik skriver Salonen att barnfattigdomen kan elimineras för 15 miljarder. Några belägg för detta finns dock inte i professorns siffror. Vad han däremot visar är att fattigdomsgapet – avståndet mellan de fattiga hushållens inkomster och fattigdomsgränsen – är 15 miljarder, om fattigdom definieras som 60 procent av medianinkomsten.

Den enda rimliga tolkningen av Salonens artikel är alltså att han vill ta 15 miljarder skattekronor och dela ut dem i bidrag till alla barnfamiljer som tjänar mindre än 60 procent av medianinkomsten.

Det kan man göra, naturligtvis. Det innebär dock inte att man bör göra det. Det kan finnas goda skäl att se över underhållsstödet till ensamstående föräldrar, eller lägstanivån i föräldraförsäkringen.

Men det är inte moraliskt förkastligt att säga att arbete lönar sig. Välfärdsstaten ska ge goda förutsättningar, inte utplåna olikheter. Strunta i Salonens sifferexercis, Rädda Barnen och Aftonbladet, och prata istället om de barn som verkligen behöver vårt stöd.

Mattias Karlsson
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons