Förväxla inte demokrati med tacksamhet
Theresa May lyckades inte reda ut Brexitröran. Det politiska kaoset i Storbritannien blev henne övermäktigt. I det svenska perspektivet är det Brexitomröstningen som är roten till allt ont och premiärministern sattes i en omöjlig sits av sin företrädare, David Cameron, som utlyste folkomröstningen för att stärka sin position. Resultatet blev inte vad Cameron räknat med.
I brittisk press, som är mer mångfacetterad än den svenska, är kritiken riktad åt olika håll men få håller Theresa May särskilt högt. Hon har inte levererat en ordnad Brexit. May misslyckades också fullständigt med sin politiska kalkyl när hon utlyste parlamentsvalet i juni 2017 och som istället för att stärka sitt personliga mandat och de konservativas majoritet i parlamentet försvagade dem.
I helgens EU-val, som Storbritannien håller just för att den brittiska regeringen inte fått med sig parlamentet på något utträdesavtal med EU, väntas de konservativa, Tories, göra ett katastrofernas katastrofval. I en opinionsundersökning från Yougov hamnade Tories på 7 procent och först som nummer fem av de deltagande partierna. Även om det inte går fullt så illa är Tories problem till och med större än Moderaternas i Sverige. Knappt ens Jan Björklund hade velat byta skor med Theresa May, även om det i bokstavlig tolkning hade muntrat upp.
I det som ofta beskrivs som ett nytt politiskt landskap yttras allt oftare oroande tankar om demokratin. Storbritannien är onekligen inte ensamt om att gamla politiska förhållanden bryts upp. Förr, även någon gång på denna ledarsida, hette det ofta att fördelen med det brittiska systemet att störst går först gav stabilare regeringar. Nu vet vi att det inte med nödvändighet är så. En tävling i politiska krumbukter och regeringskrångel mellan Storbritannien och Sverige hade gått till förlängning, med risk för straffsparksavgörande.
Men även om stabilitet på många plan är önskvärt så är demokratins väsen också ett annat. Att ett eller två partier/block dominerar politiken totalt, som faktum var i både Storbritannien och Sverige under flera decennier, är inte med självklarhet det demokratiskt hälsosammaste.
Socialdemokraterna och Centerpartiet gör EU-valet till att handla om försvaret för demokratin, en kamp mot högerpopulismen. Den egna traditionen i populism vill man inte kännas vid, än mindre att man vid makten någon gång skulle ha haft auktoritära drag som socialisering av näringslivet och fängslande av personer som utmanade etermediamonopolet.
När väljarna, hög som låg, deltar i högre grad i val än på många år – i riksdagsval har trenden med ökat valdeltagande hållit i sig sedan 2002 och även i EU-valet har svenskarna hittat till valbåsen i allt större utsträckning – är det märkligt att det ska ses som ett tecken på demokratins förestående undergång. De traditionella partiernas verkliga problem är att deras chefer, väljarna, inte anser att leveransen har nått upp till den utlovade kvaliteten.
