Fortsätt kampen mot dopning
På söndagen briserade bomben, två av världens absolut snabbaste sprinters har testats positivt för dopning. Detta bara en månad före friidrotts-VM i Moskva. Först kom beskedet att amerikanen Tyson Gay åkt fast för ett prov taget i mitten av maj i år. Detta följdes sedan av nyheten att fem friidrottare, däribland Asafa Powell, visat sig vara dopade vid jamaicanska mästerskapen 20–23 juni.
Både Gay och Powell hävdar att de fått i sig de otillåtna preparaten via kosttillskott. Reaktionerna från andra friidrottare blev ändå mycket hårda. Det är förståeligt. Idrott handlar om att prestera på lika villkor. De förutsättningarna gäller inte om det finns fuskare.
Jakten på allt snabbare tider eller bättre resultat leder till att idrottsutövare dopar sig. Listan på förbjudna preparat är lång och testerna blir allt mer förfinade. Risken att bli upptäckt och avstängd borde alltså vara stor.
Ändå är idrottshistorien full av exempel på dopning. Framför allt minns man kanadensaren Ben Johnson som i slutet av 1980-talet sprang ifrån alla konkurrenter, men till sist blev upphunnen efter sitt OS-guld i Seoul 1988. Hans brott, han hade tagit anabola steroider. Ben Johnson stängdes av och återkom aldrig till världseliten.
Den svenske brottaren Tomas Johansson fråntogs sitt silver vid OS 1984 i Los Angeles sedan han åkt fast i en dopningskontroll. Efter 18 månaders avstängning lyckades han komma tillbaka och skörda nya framgångar som ren idrottare. Ludmila Engqvist är en annan svensk som när hon skulle byta idrottskarriär, från 100 meter häck till bob, åkte fast för att ha använt anabola steroider.
Cykling och skidåkning är två fysiskt krävande idrotter där dopningsfallen varit många. Det pågående loppet Tour de France har under flera år drabbats av flera stora skandaler där hela stall systematiskt dopat sina cyklister.
Kampen mot dopning handlar inte bara om rättvisa utan också om folkhälsa. Skulle de förbjudna preparaten tillåtas skulle det gå utöver idrottarnas hälsa. Jakten på bättre prestationer tycks ibland inte ha några begränsningar när det finns ära och rikedom i potten.
Det kommer alltid att finnas fuskare inom idrotten, absolut rättvisa går inte att uppnå. Men det får inte hindra att jakten mot dopning fortsätter. Målet om en ren idrott är viktigt inte bara för idrottarna själva utan även för att upprätthålla en god folkhälsa eftersom elitidrottare ofta är förebilder för många motionärer.
Även om människan på många sätt vill tänja gränserna för sin egen förmåga är inte dopning rätt väg. All tävlingsidrott måste ske med samma spelregler för alla – med rena idrottare.
