Monika Olin Wikman: Fortsätt att famna livet
Det finns nu 2 600 hundraåringar i vårt land. För 50 år sedan var antalet runt 350. I det utmärkta programmet Studio 65 (SVT Play) med olika speglingar av äldres liv kan man få möta Gunnar, 102, Ingegerd 104 och Doris 100. Välgörande är hur genuint samtalet utvecklas mellan dem och programledaren Anders Palmgren samt äldreforskaren Ingmar Skoog. Inga nedlåtande klappar på axeln typ vad duktig du är som blivit hundra år.
Gunnar, Ingegerd och Doris speglar en tacksamhet och samtidigt ett fortsatt intresse för livet. Andra världskriget upplevde de påtagligt, nu betonar de den digitala omvälvningen. Nyfikenhet, rörlighet både fysiskt och mentalt har varit viktigt i deras liv. Och att skriva. Dagbok, poesi, sakprosa.
Jag blir glad över att höra dem. De har fått vara vitala. Äldre kan få det mycket svårt men många kan fortfarande leva aktivt högt upp i åren.
Ungefär samtidigt kom jag att se dokumentären ”Famna livet” av Agneta Ulfsäter- Troell (SVT Play och bok). Den handlar om liv för nästan 200 år sedan, från mitten av 1800-tal och framåt. En familjesaga som grundar sig på en i släkten bevarad brev - och dagboksskatt. Här skildras de burgnas liv, men så gamla blev de inte, inga hundraåringar, många barn dog ifrån dem och blev man runt 70 år var man gammal.
Man umgicks mycket genom brev som glöder av ett rikt språk, det skrivs om det verkliga människovärdet och om behov av andlig näring, gudstron är närvarande i liv av möda, sorg och glädje. Unionsupplösningen med Norge 1905 upptar socknen mindre än tvisten om kyrkans renovering.
Ebba, ( 1849–1916) uttrycker att ”Lyckan i att bli gammal ligger uti att bättre förstå, reda ut livet, bli mer frigjord”. Mitt i livet talar hon om att ”famna livet likt en fager saga vävd av böljeslag och aftonglöd”.
Flera jag känner har brevskatter från släktingar i förvar, vad man nu ska göra med dem. Samtidigt finns en respekt, man kan väl ändå inte göra sig av med de tankar, drömmar och liv som skildras i breven.
Många skriver själva, ofta för barnbarnen – kommer de verkligen att bry sig? Det kan låta uppgivet, men vad vet man om framtidens intresse? Själv har jag kalendrar från över tjugo år på Österlen kring vädret för dagen och olika småhändelser. Att skriva även så kan hjälpa till att förankra sig i livet, så var det, så kan jag reda ut och visst finns jag, fanns jag en gång.
Gunnar, Ingegerd och Doris tycks ha tagit emot livet som det kommit, bevarat nyfikenheten. Uttryck som famna livet använde de inte. I dag har SMS och e-post ersatt pappersbreven och många är ju med och skriver, det är bra. Digitala hjärtans tecken kan få ersätta kärleksorden. Undrar hur detta sätt att skriva en gång kan användas och tolkas.
Men tack du Ebba som för länge sedan talade så vackert om dina drömmar; om att famna livet.
Monika Olin Wikman är samhällsdebattör och författare
