Petter Birgersson: Fortfarande lika ilsket rött bakom flummet
Vänsterpartiet ska ömsa skinn. Igen. Den lilla radikala skapelse som en gång bröt sig loss från Socialdemokraterna för att den senare halvan av namnet fick alltför stor betoning i den rörelsen, har genomgått ett antal förändringar. Störst var kanske när delar av partiet i början av 1990-talet, flera decennier efter alla andra, upptäckte att det kollapsade Sovjet-östblocket var ett människofientligt system som borgade för ekonomiskt katastrof. Förnyarna i VPK lyckades med knapp marginal få bort kommunismen ur partinamnet.
V hängde mot alla odds i efter murens fall. Partiet producerade populistiska – eller som det heter när populismen kommer från vänster ”folkliga” företrädare – som Gudrun Schyman och Jonas Sjöstedt. Sjöstedt lever för övrigt vidare inom partiet som toppkandidat i Europaparlamentsvalet, och lär med sin retoriska skicklighet köra över de flesta av de andra partiernas huvudkandidater.
Den nuvarande ledaren Nooshi Dadgostar sägs vilja göra partiet regeringsfähigt. Magdalena Andersson ska inte lyckas hålla den ilskna lilla terriern utestängd i hundrastgården längre. Därav behovet av en uppdaterad profil, en som bättre matchar Dadgostars frimodiga stil.
Således ska ett nytt partiprogram klubbas på den kommande partikongressen. Borta är den tunga ideologin och många gamla referenser, sådana som talade till de mer skolade, akademiska socialister och kommunister. Somliga medlemmar klagar, som sig bör i den socialistiska svängen, över förnyelsen och tycker att partiledningen sviktar i renlärighet (DN 2/4).
Men den som med frisinnade ögon läser programmet slås inte av förnyelsen. Det mesta är sig likt, fast klätt i något uppdaterad språkdräkt. Det är fortfarande klass mot klass. Den ”ägande klassen” ställs mot ”arbetarklassen”. De politiska fienderna sägs gilla när det går illa för somliga: ”Borgarklassen har ett intresse av att stärka de skillnaderna.” Högern är ondskefull: ”De behöver uppgivenhet och misstroende, alarmism och syndabockar.” Det är, självfallet, nej till marknadsekonomi: ”Aktiebolag är inte är gjorda för att lyfta blicken och se de större konsekvenserna av sina beslut.” Och girighet leder till stagnation: ”Oförmågan att se helheter leder också till att kapitalet har svårt att driva den tekniska utveckling vi behöver.”
Det klingar staten och kapitalet över fraser som att bostadsbolagen höjer hyrorna och butikerna matpriserna. Exakt hur kedjan från bonde till bord ser ut går Vänsterpartiet inte in på. Lika bra är det, då livsmedelsförsörjning inte är socialismens historiskt starkaste gren. Enklast blir att skylla på Ica.
Förnyelse? Knappast. Det är samma gamla skåpmat i uppdaterad förpackning. Frihet är att människor uppifrån ska tvingas ihop i grupper och framåtskridande är att politiker ska planera produktionen. Det är socialism, så som den alltid sett ut. Det är den fattiges ständigt löftesbrytande falska vän.
