Förtalad friskolereform
Möjligheten att välja skola åt barnen var förr något som var förbehållet mycket resursstarka föräldrar. De privata skolorna med avgifter låg utom vanliga familjers räckhåll. Den enda möjligheten att byta skola var i realiteten att flytta. Genom en jämlikhetsreform av världsunikt slag är det inte längre ekonomisk status som avgör vilken skola en elev har möjlighet att gå i.
Myten om den jämlika skolan från förr sprids gärna av friskolekritiker. Skolorna i Sverige har alltid varit segregerade. Men tidigare gällde det att bo på rätt sida vägen för att få gå i bästa skolan.
Sverige har förändrats de senaste decennierna. För 30-40 år sedan hade en överväldigande majoritet av alla barn i Sverige svenskan med sig som huvudspråk hemifrån, såg på samma tv-program och firade samma högtider.
Det fanns segregerade områden, och barn med andra förutsättningar än medelsvenssons ungar, men skillnaden mot i dag är avsevärd. Skolan som helhet har under den här tidsperioden gått igenom en stor omställning.
Behoven i olika områden skiljer sig betydligt åt och läraryrket har av flera orsaker kommit att attrahera färre. Allt detta har bidragit till att skillnaderna mellan barns förutsättningar har vuxit.
Att komma till Sverige i sjätte klass, från en annan kultur, med annat språk, med tuffa erfarenheter och nu få undervisning i en skola där andelen elever med svenska som modersmål är minimal – det innebär att det blir mycket svårt att nå de mål som gäller för alla svenska skolelever.
Det krävs exceptionellt mycket av lärare och skola för att ge de eleverna samma kunskaper som övriga barn i grundskolan. En del skolor lyckas bättre än andra med det uppdraget. Elever och föräldrar som vill söka sig till alternativa skolor har möjlighet att göra det. I storstadsområdena är utbudet stort.
Att hävda att friskolereformen har delat svensk skola och sänkt kvaliteten i den är att göra det väl lätt för sig. Friskolereformen får dessutom skulden för en mängd olika i sig motsägande påstådda konsekvenser.
Den sägs enbart vända sig till medelklassen. Den sägs tjäna pengar på att ha färre lärare och sämre kvalitet i undervisningen. Det borde förstås leda till att de kommunala skolorna, med fler lärare och större resurser till undervisning i stället hjälpte sina elever att ta i kapp lite av försprånget.
De kommuner som har få eller inga friskolor borde dessutom ha visat att den på pappret enhetliga skolan är överlägsen de kommuner där det erbjuds alternativ. Det finns inget som talar för det. Däremot tycks det omvända gälla.
Enligt en rapport från Reforminstitutet har andelen elever som saknar behörighet till gymnasiet ökat mer mellan 1999 och 2012 i de kommuner i Sverige som enbart har kommunal skola. Andelen underkända i ett eller fler ämnen har ökat i de kommunerna, men minskat något i kommuner med flera skolor att välja mellan.
Många av enskolekommunerna har lägre andel invandrarelever, har ökat lärartätheten och har stigande utbildningsnivå bland föräldrarna. Ändå försämras resultaten mer, enligt Reforminstitutet. Reforminstitutet är näringslivsvänligt, men liknande resultat finns även i andra studier.
Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, Ifau, konstaterade i en rapport i oktober 2012: ”En högre andel elever i friskolor förbättrar resultaten på elevers nationella prov och betyg i grundskolans årskurs 9. Om andelen elever ökar med 10 procentenheter i en kommun så ökar elevernas kunskaper med 3 procent i grundskolan.”
I rapporten konstateras att effekten kvarstår i gymnasiet och att andelen elever som går vidare till högskolestudier ökar till följda av fler friskolor. Förbättringen gäller även de elever som går i kommunal grundskola. Någon kostnadsökning fann däremot inte rapportskrivarna. En tydlig positiv effekt av friskolornas etablering konstateras.
Friskolereformen i Sverige är förtalad. Men att riva upp den och göra stora ingrepp i den, exempelvis genom missriktade försök att begränsa ägandeformer och förbjuda vinstuttag, kommer att skada svenska elever och försämra svensk skola.
