Förhandlingarna får inte gå i stå

Men tre år är lång tid i politiken. Sedan dess har regeringar kommit och gått, och kriser och katastrofer har avlöst varandra. När det nu börjar dra ihop sig inför klimatmötet i Köpenhamn i december ser det ut som om en del av luften har gått ur klimat­frågan. Mitt i en djup ekonomisk kris verkar intresset ha minskat för att satsa stora resurser på att förbättra klimatet. Risken är att mötet blir en besvikelse, trots alla ansträngningar som gjorts.

I ett tal i torsdags gick FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon ut och uppmanade världens länder att anstränga sig ytterligare under de förhandlingsdagar som finns kvar: ”Vi har ena foten på gaspedalen och är på väg mot avgrunden ... Vi har bara femton förhandlingsdagar kvar till Köpenhamn. Vi har inte råd med begränsade framsteg.”

Liknande varningar kommer också från andra håll. I förra veckan reste Sveriges miljöminister Andreas Carlgren till USA för att försöka ruska liv i processen.

Visst har det skett framsteg på sen­are tid. Under G8-mötet i italienska Aquila i juli enades ledarna för flera av de viktigaste industriländerna med bland andra Kina och Indien om att höjningen av den globala temperaturen måste begränsas till två grader. Det tyder på att det ändå finns en samsyn om vikten av att hejda klimatförändringarna.

Kruxet är att målet måste definieras och omsättas i konkreta utsläppsmål. I den processen står många hinder i vägen. Den stora stötestenen är hur mycket industriländerna ska behöva dra ned på sina utsläpp av växthusgaser. Länder som Kina anser att Västvärlden, inte minst USA, försöker smita undan sitt ansvar. Och där finns det anledning till oro: USA:s president Barack Obama har tidigare utlovat reformer på miljöområdet, men i dagsläget är hans handlingsutrymme kringskuret av de tuffa förhandlingarna kring den föreslagna reformen av sjukvården i landet.

Klimatförhandlingarna är ett klassiskt exempel på vad som brukar kallas för fångarnas dilemma: alla vinner på att samarbeta, men egenintresset gör att det är svårt att uppnå ett optimalt resultat.

Det saknas inte nya idéer för att förbättra handeln med utsläppsrätter eller minska på koldioxidutsläppen. Men för att alla kreativa förslag ska kunna blomstra krävs en global överenskommelse – och då står hoppet fortfarande till Köpenhamnsmötet i vinter.