Petter Birgersson: Företagsledare – var är ni?
Den som minns gamla tiders tv-nyheter kan erinra sig att det fanns ett antal personligheter som tog upp stor plats. Bland dem självfallet de ledande politikerna, men också fackföreningsledare och företagsledare. På den tiden var det inte ovanligt att även näringslivstoppar var partipolitiskt engagerade. PG Gyllenhammar, under lång tid vd och ordförande för Volvo – en koncern vars öde under ett par decennier sades vara Sveriges – satt exempelvis i Folkpartiets partistyrelse.
Hur lyckat det är med tydliga partikopplingar hos fack och arbetsgivare kan diskuteras. Det vore förmodligen bäst om alla kapade dem. Men däremot hade svensk samhällsdebatt tjänat på mer engagemang från entreprenörer, företagsägare och företagsledare – och då utanför de snäva företagsekonomiska betraktelserna.
Den näringslivsföreträdare som senast satte rejäl prägel på samhällsdebatten var den tidigare Scania-vd:n Leif Östling, som under sin tid som ordförande i arbetsgivarorganisationen Svenskt näringsliv yppade de uppmärksammade orden ”Vad fan får jag för pengarna?” i SVT:s ”Uppdrag granskning”. Det var i sig en angelägen fråga, men så kontroversiellt uttryckt att ordförandeskapet i Svenskt näringsliv rök. Det visar i sig på svensk överkänslighet och kanske bidrar till att andra företagsledare håller sig borta från debatten, inte minst de yngre.
Det är synd. Fler borde träda fram och tala om samhällsvisioner, hur deras egen verksamhet kan bidra till att utveckla Sverige och hur Sverige ska utvecklas för att må bättre.
Ska Sverige ha ett framgångsrikt näringsliv, konkurrenskraftigt internationellt men fortsatt verksamt i Sverige, så måste landet också fungera. Det gäller självfallet traditionella ekonomiska frågor angelägna för näringslivet, som skatter på kapital, arbete och investeringar. Men det gäller minst lika mycket för hur Sverige fungerar i stort, hur tryggt landet upplevs, hur utbredd brottsligheten är, hur kvalificerad arbetskraft det finns i landet, hur kvalificerad arbetskraft kan lockas till landet, hur skolorna klarar sitt uppdrag, hur den högre utbildningen står sig i konkurrensen, hur elnäten levererar, hur tillgänglig och kvalificerad vården är, hur kommunikationerna håller tidtabellen... Allt hänger ihop.
I dag är exempelvis skoldebatten helt fokuserad på dem som kritiserar friskolesystemet, ”marknadsskolan” som den döpts om till av sina belackare, och dem som själva äger skolorna. Men de företagsledare som både ska konkurrera om anställda som kräver bra skolor för sina barn och i framtiden anställa dem som går i skolan i dag – vad är deras syn? Är det rentav av så att de själva är beredda att starta skolor på olika nivåer för att tillfredsställa dessa behov? Stämmer schablonbilden att om företagsledare får bestämma så blir frågan endast hur många civilingenjörer skolan kan producera? Eller skulle svaret överraska?
Det är inte så att lösningarna på alla Sveriges problem finns i näringslivet. Åtminstone inte enbart. Men det vore konstigt om inte människor som lever på en internationell marknad, under ständigt innovationstryck och i hård konkurrens också hade idéer att komma med om hur Sverige ska få ny fart som nation.
Fler företagsledare och genuina entreprenörer borde därför ta och få plats i det offentliga samtalet.
