Förankra staden i dess arv
Ystads centrum är en turistattraktion. De låga husen i det medeltida gatunätet är uppenbarligen något som tillfredsställer även moderna själar. Rune Welin, stadsarkitekt från 1944 till 1971, brukar framhållas för att han såg till att staden räddades från en massaker under de rivningsdecennier som fördärvade så många svenska städer.
Det är även för en amatör lätt att identifiera en motsvarighet till trädens årsringar i Ystads framväxt. Det hindrar inte att man också i Ystad kan finna vissa för ögonen smärtsamma inslag. Ystad Arena kommer att rivas utan saknad när den om några decennier har tjänat ut. Den kunde ha stått i vilken stad som helst, någon flirt till Ystad i övrigt finns inte. Tur då att handbollen håller hög klass.
Trelleborg har också årsringar. Den nutida kopian av en trelleborg är en påminnelse om ursprunget för staden. I många av de innersta delarna av Trelleborg har man dock genom åren gått fram med släggan, utan någon respekt för det gamla. Det har skapat ett delvis sönderrivet centrum och ett rykte om håla som inte anstår en så historiskt förankrad stad.
Valengallerian måste betraktas som ett medvetet arkitektoniskt övergrepp på en innerstad. Det tidigare centrumet hade i hög grad formats under förra sekelskiftets framgångsperiod, som Ekelundska huset mot Algatan och Karlmarkska palatset mot Nygatan. Båda revs utan pardon på sent 1970-tal.
Man får vara glad att rivningsmanin inte nådde det tidigare Centralhotellet, den byggnaden pryder Trelleborgs stadskärna än i dag. Likaså går det att finna glädje i att den vackra Centralstationen överlevde sin och järnvägens bortglömda decennier – dessutom återuppstånden i sin gamla egenskap. Ett skånskt stenkast bort står Ångkvarnen som ett bra exempel på hur gammal funktion omvandlats till nutida behov. De byggnaderna borde vara en ledtråd för framtidens planer – det som fungerar bäst i Trelleborg är det som har tagits tillvara.
Till skillnad från 1970-talet växer sydkustens städer numera snabbt befolkningsmässigt och med expansionen är det framtidens karaktär som nu byggs. De nya husen ska förhoppningsvis klara av att stå kvar långt mer än några decennier.
Ett nytt Ystad som flirtar med det gamla Ystad blir mer intressant än ett som kopierar Västra hamnen i Malmö. Ringlande gator, sjöfart och handel – det finns många krokar att haka i för den stadsplanerare, arkitekt och byggare som vill.
Om man i Trelleborg tidigare rev centrum samt skärmade av hela väster och innerstaden från vattnet, så är det nu de östra delarna och kulturlandskapet utanför stadskärnan som ska ge plats för vägar och fängelse. En slags nybrutalism.
I centrum är det i tidens anda högbyggen som gäller, Valengallerians sorgliga yttre ska räddas med 17 våningars bostadshus, när småstad ska leka storstad.
Blir det bra? Blir det en ny årsring? Eller blir det ännu ett hastigt skifte som inte bottnar i stadens historia?
Sydkustens städer och dess omgivning förtjänar en plan för vad de vill vara. Att bygga högt må ge nya utropstecken, men det är allt annat än en unik ambition och riskerar att också i bildlig bemärkelse överskugga resten av staden. Ska det vara högt – se till att det förhåller sig rätt till redan existerande uppstickande och utstickande markörer. Som Gamla vattentornet i Trelleborgs fall.
Förmågan att kunna knyta an till en stads karaktär är något som borde lyftas mer när framtida projekt planeras. Det brukar då föraktfullt kallas för pastisch. Möjligen för att det är svårt snarare än att det är fel i sig. Låt inte den rädslan vara ett hinder. Det nya som faktiskt förmår att knyta an bakåt ökar mer än bara skönhetsvärden.
