Folktomma partiet för baktalare
Det är en liten spik som det kokas soppa på när Nyamko Sabunis inre partimotståndare försöker kladda ner henne genom Svenska Dagbladet. En klassisk smutskastningskampanj från en förlorande falang som ser chansen till revansch när den nya partiledaren inte har lyckats vända någon opinionskurva och därmed är svagare än en Lille Skutt utan morötter.
Rent faktiskt finns mycket litet av något som kan liknas vid korruption att fästa på Sabuni. Det mest komprometterande är att lastbilstillverkaren Scania sägs vara kund hos den konsultbyrå som den före detta partisekreteraren och Sabunisupportern Johan Jakobsson tidigare ledde. På det viset ska Scania ha fått igenom förslaget på elektrifiering av stora vägstråk i Sverige. Sabunis lanserade som färsk partiledare idén om en elektrifieringskommission.
En utveckling och modernisering av svensk infrastruktur är bra. Som främsta lanseringsidé var den möjligen politiskt svag, men samtidigt framtidsoptimistisk. Det var ett litet brott mot vad alla väntade sig av Sabuni, vars profil varit mer inriktad på integrationsfrågor. Men det är knappast en idé som blott Scania stått för, konkurrenten Volvo är långt framme och flera provsträckor finns. De två tillverkarna – som hade haft det enklast om de fick fortsätta att leva på dieselmotorer – har tillsammans och öppet propagerat för investeringar i elväg. Exempelvis i en gemensam debattartikel i Dagens industri (Di 4/9 -19). Denna ”lobbying” är knappast någon påverkansoperation i det fördolda. Det är inte så att Nyamko Sabuni har lovat Scania mark eller statliga subventioner till en lastbilsfabrik. Annat var det på den gamla goda tiden. Som 1986 när regeringen gav dåvarande Saab-Scania mark till en bilfabrik och lokaliseringsstöd på 200 000 kronor för varje anställd i Malmö. (Ny Teknik 5/4-05) Fabriken stängde efter två år, efter att Europachefen för då nya Saab-ägaren, GM, Bob Eaton, uttalat: ”Jag har sett hundratals, nej tusentals, bilfabriker, men ingen så ineffektiv som Kockumsfabriken”.
I övrigt består Sabunisaken mest av irritation över att förre partiledaren Lars Leijonborg påstås hjälpa till med Nyamko Sabunis tal – samtidigt som han är konsult. ”Hemliga möten” ska ha hållits på Johan Jakobssons konsultbyrån för att lansera Sabuni. Och den återinsatte ekonomisk-politiske talesmannen Mats Persson ska ha sms:at för mycket med Jakobsson för att få förhandlingsråd.
Det hela är möjligtvis en illustration av en svällande idépolitisk industri med tankesmedjor, konsultbyråer och intresseorganisationer i en salig röra. Större öppenhet är något att efterfråga. Men det är svårt att se att det skulle vara något specifikt som gör Nyamko Sabuni till mer insyltad i denna kompott än någon annan proffs- eller tidigare proffspolitiker. Den ledande liberal som inte har varit involverad i en konsultfirma, opinionsbildande stiftelse eller tidningsrörelse får gärna räcka upp handen.
Om det är bra? Kanske inte. Men svensk politik har aldrig varit vacker och fylld av hedersknyfflar av en särskilt vänlig sort. Den har till stora delar varit en enda bytesmarknad av tjänster och gentjänster, i en av medborgarna finansierad ”facklig-politisk samverkan” eller för den delen i ett allt mer krympande parti som en gång ville tilltala folket men som till slut bara talade till sig självt, allt oftare genom baktaleri. Tro tusan att halveringstiden är snabb och att ingen väljare längre orkar bry sig.
