Petter Birgersson: Finns det kola kvar i Centern?
Centerpartiet brukar beskrivas som en folkrörelse, ett parti där man har kul tillsammans. Så kul att till och med Sverigedemokraterna tycker att det finns delar från det centerpartistiska umgänget som är värt att kopiera – tänk Jimmie Åkesson i folkdräkt.
Men om det i dag är så särskilt roligt att vara centerpartist är mer tveksamt. Partiet gick genom Maud Olofsson från det diffusa till att bli en uttalad oppositionell motkraft till socialdemokratin, något som ledde till makten genom Alliansen.
Annie Lööfs fortsatte i det som i svenskt politiskt sammanhang brukar betecknas som nyliberalism. Socialism och socialdemokratisk makt var något som tände gnistan i Annie Lööf. Och Annie Lööf löste minsann ut brandlarm hos socialdemokratin och dess press. Allt som ansågs dåligt i Sverige kopplades till ”nyliberalism”, som kopplades till Centerpartiet och Annie Lööf.
Med Sverigedemokraternas starka frammarsch förflyttades Annie Lööfs fokus. Det var av allt att döma äkta engagemang. Det fanns säkert en tanke att Annie Lööf genom sin skarpa position skulle träda fram som en Sveriges Emmanuel Macron – ta makten från de etablerade partierna genom att inta en ny position. Andra tänkte kanske mer på Ola Ullsten, folkpartiledaren som under ett år i slutet av 1970-talet ledde en av världens minsta minoritetsregeringar med 11 procent av väljarnas röster i ryggen. Inte heller dit nådde Lööf.
Nu blev det istället uppgörelser med Socialdemokraterna. Den nyliberala auran var liksom bortblåst från Annie Lööf, även om det fortfarande var marknadshyror, förändringar i anställningsskyddet och fortsatt avreglering av Arbetsförmedlingen som framhölls som centerpartistiska vinster i S-förhandlingarna. Centerpartiet såldes i valet 2022 in som ”Annie Lööf” med slogan som ”För Sveriges bästa” och ”Medmänsklighet inte rasism”. Innehållet i den förpackningen fick väljaren själv fylla i. Man kunde lika gärna rösta på Bamse.
Där lämnades Centerpartiet av Annie Lööf. In kom en ny partiledare, Muharrem Demirok. Han slog från outsiderposition knock på motståndarna genom att vara mest medialt begåvad. Fortfarande fattades sakpolitiken. Men svängen vänsterut handlade om mer än Sverigedemokraterna, förklarade Demirok snart: ”Som parti måste vi röra oss i en mer socialliberal riktning, för det är de frågorna vi behöver ha svar på i dag. Vi gör en resa som parti här.” (DN 3/3)
Den börjar nu formas med avstamp i skolpolitiken, där Centerpartiets partiordförande svänger med opinionen och vill snäva in möjligheterna till vinstuttag, avskaffa kötider som urvalsinstrument, göra om skolpengens utformning och – folkpartister, håll i er inre Leijonborg – införa språkkrav för personal på förskolor.
Det är i Demiroks C ett fokus på välfärdsstaten och med en plötslig tilltro till det offentligas förmåga. Mycket sällan hörs Demirok tala om småföretagens villkor, entreprenörers betydelse för tillväxten, att skattetrycket kväver den initiativrike risktagaren eller att politisk byråkrati står i vägen för den som vill sälja sin skörd på marknaden.
Annie Lööf fick höra att hon antog storstadsperspektiv med sin nyliberalism från Stureplan. Möjligen tror Muharrem Demirok att han gör upp med det perspektivet med sin skolpolitik. Men är det verkligen så? För i det som en gång var centerbygder handlar skolfrågan inte om vilken skola barnen ska ställas i kö till, utan om det över huvud taget finns någon skola att gå till.
Centern försöker relansera sig med ny förpackning, men det är högst osäkert om någon som biter i den kommer att känna igen ingredienserna.
