Annons
Ledare

Fastighetsskatt blir aldrig bra

Fastighetsskatt är bara ett sätt att ersätta andra dåliga skatter med ännu en dålig. Ja, faktiskt en riktigt usel.
Ledare • Publicerad 21 oktober 2020
Detta är en ledarartikel som uttrycker Trelleborgs Allehandas politiska linje. Trelleborgs Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Högt värderad ägodel.
Högt värderad ägodel.Foto: Fredrik Sandberg/TT

Det är lätt att missledas och tro att stigande priser på fastigheter i attraktiva områden i sig innebär ökad ojämlikhet, större orättvisor. I själva verket är det tvärtom. Det är en inneboende fördelningsmekanism i marknadsekonomi: det blir dyrare att köpa bostad där många vill bo och billigare där få vill bo. Det är rättvist.

Betydligt orättvisare än att en villa i en närförort till Stockholm kostar 10 miljoner kronor och en motsvarande villa långt ut på landsbygden kostar 1 miljon kronor vore om både villorna kostade lika mycket. Ett bruksvärdessystem där kvadratmeterpriset och husets inneboende standard betygsattes och myndigheterna satte pris efter det, skulle få den effekten. Det skulle bli väldig kö till Stockholmsvillan. Det är den socialistiska varianten av rättvisa. Om det inte vore för snällt mot en av världshistoriens värsta ismer borde den döpas om till kömmunism.

Annons

Blir då den som bor i en bostad som för några år sedan kostade 2 miljoner kronor rikare för att en motsvarande bostad i dag kostar 5 miljoner kronor? Någon standardhöjning innebär inte prisstegringen för dem som redan bor på platsen. Bostaden är densamma. En prisstegring skapar inget egentligt värde på det viset, den är snarare ett mått på inflationen i bostadsmarknaden just i det området. Även den som säljer en bostad måste ha någonstans att bo. Med reavinstskatt blir det rentav en förlust att flytta till en motsvarande bostad. Du har bara förlorat på ”värdeökningen”.

Gör experimentet att sälja en bostad på tredje våningen för att flytta till motsvarande bostad på första våningen, för att du har fått svårt att gå i trappor. Priset för den senare har höjts lika mycket som din egen. ”Värdeökningen” finns inte. Möjligen kan man sälja och köpa något mindre, alternativt flytta någonstans där bostäderna inte är lika eftertraktade. Då hjälper man till att höja efterfrågan och priserna på den platsen. Men bostadsstandarden höjs inte för dig eller för någon annan.

Sverige har en mängd fastighetsskatter. Stämpelskatterna på fastighetsövertagandet och nya pantbrev förvånar många förstagångsköpare. De skatterna har gett staten stadigt ökade inkomster de senaste åren, mest från de platser där bostadspriserna är höga. Till det kommer reavinstskatterna vid försäljning, vars märkliga effekter just vid bostadsbyte gör att uppskovsregler tagits fram. Och så den omgjorda årliga fastighetsskatten, numer begränsad och omdöpt till kommunal fastighetsavgift. Det är den senare debatten brukar handla om. Tanken är att en höjd sådan, möjligen i utbyte mot sänkt eller borttagen reavinstskatt och kanske med kompensation för redan inbetald stämpelskatt eller lägre inkomstskatter, ska göra bostadsmarknaden rättvisare och minska den ekonomiska ojämlikheten.

Det är däremot oklart hur ojämlikheten minskar för att det blir dyrare och svårare att behålla sin bostad för dem som redan bor. Det sägs att det ska motsvara en löpande beskattning på andra investeringar, som aktieinnehav i kapitalförsäkring eller investeringssparkonto. Nu bor människor inte i kapitalförsäkringar. Och aktieinnehav har inte någon inneboende avskrivning – en fastighet förfaller om den inte underhålls. 50 år kan vara en rimlig avskrivning för ett hus som helhet, men beroende på materialval och kvalitet kommer mycket att behöva bytas ut långt tidigare. Att behålla det faktiska värdet på en ägd bostad kostar i arbetstimmar och material. Få villaägare har modet att föra in det i en realistisk kostnadskalkyl.

En skatt på själva tomten är möjligen det mest logiskt försvarbara, den mark man upptar rätten att äga privat görs det ju inte mer av. Där kan man säga att stämpelskatten vid inköp av fastighet har en möjlig funktion, man betalar för rätten att förvalta en bit av moder jord.

Men i grund och botten bör inte staten sträva efter att beskatta det som är viktigast för människor, som är konstruktivt och inte gör någon skada. Att äga en bostad och att investera i den är ett grundläggande behov. Man investerar för sig och sin flock. Det är väsentligt mycket bättre än mycket annan destruktiv verksamhet.

Bostadspolitiken bör handla mindre om skatter och subventioner. Den bör bygga mer på att få människor i arbete så att de kan investera i bostäder som de vill ha. Där har småhuset och den egna tomten en given plats. Även om bostadsrätter och hyresrätter är något populärare numer är det fortfarande det egna småhuset, villan, som är mest attraktivt. Det gäller särskilt i familjebildningsåldern, där över sju av tio vill bo i villa eller radhus (SEB/Demoskop feb 2019).

Möjligen kan staten ha en roll för att underlätta småhusbyggande. Erfarenheter från miljonprogrammets tid visar med all önskvärd tydlighet att småhusbyggandet var betydligt mer framgångsrikt än de gigantiska flerfamiljshusområdena. Statliga bosparprogram och kreditgarantier kan ha effekt, men baksidorna och riskerna ska inte negligeras – finanskrisen 2008 hade sitt ursprung i hög grad i amerikanska statens ambitioner att göra husägande möjligt även för låglönegrupper. Men finns sätt att underlätta småhusbyggande, öka konkurrensen och göra fler tomter tillgängliga är det bättre att ta till de åtgärderna först.

Att skatta ut folk från sina hem är däremot inte gångbar bostadspolitik. Staten ska vara ett skydd för den enskilda skötsamma medborgaren, inte ett hot.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons