Petter Birgersson: Färre timmar kan bli värre timmar
O timmars arbetsvecka och 52 veckors semester. Ett sådant kollektivavtal har ännu inte sett dagens ljus. Ibland kan man dock tro att det är målet. Åtminstone när argumentet för arbetstidsförkortning och semester är att det är länge sedan de senaste reformerna på området. Det kan ju också bero på att nuvarande system fungerar.
Men Socialdemokraterna har i jakten på en valvinnande fråga plockat upp det gamla kravet som vissa LO-förbund drivit hårt. Det är inte omöjligt att det också kommer att fungera för en del grupper, inte minst kvinnor i i offentlig sektor. De röstar samtidigt i hög utsträckning redan på Vänstern eller Socialdemokraterna. Om dragningskraften är lika stor bland de manliga LO-grupper som röstar på Sverigedemokraterna är mer osäkert.
Kortare arbetstid brukar direkt leda till en diskussion om de nationalekonomiska konsekvenserna. Det är inte en oväsentlig debatt. Följderna kan jämföras med vad som händer om man i ett slag höjer lönerna i ett land. Alla förstår att det försämrar konkurrenskraften för företag och i jämförelse med andra länder. Det leder i sin tur till sämre ekonomisk utveckling och slår mot sådant som arbetslöshet och löneutveckling framåt. Men det gäller också att koka ner det till vad det betyder för de anställda på golvet. Blir det verkligen bättre?
Med kortare arbetstid kommer det att följa krav på ökad produktivitet – att få mer gjort under de timmar man är på arbetsplatsen. Det kommer också att leda till behov av fler anställda inom verksamheter som inte kan stå utan personal – blåljusarbeten, akutvård och äldreomsorg är sådana uppenbara exempel.
En mängd nya människor måste anställas till verksamheter där det redan i dag är svårt att finna rätt utbildad personal. Bantade personalgrupper, sammanslagningar av enheter, högre grad av kontroll och minutstyrning av arbetstiden är några sätt för arbetsgivare att hålla tillbaka kostnaderna. Det är inte med självklarhet något som kommer att uppskattas av de anställda eller ses som en förbättring av arbetsmiljö och ge mer återhämtning.
Kraven är tänkta att riktas mot lagstiftningen, i kollektivavtal eller lokala uppgörelser är det redan i dag möjligt att ha egna uppgörelser om arbetstiden. Så bör det förbli. Regleringar har en tendens att ställa till det på sätt och vis som få önskar sig.
De nya reglerna för dygnsvila, som är en följd av EU-direktiv, är ett sådant exempel Det har fått kritik från bland annat vård- och räddningspersonal. Direktivet är tänkt att göra det bättre och säkrare för anställda, men får konsekvenser som inte är önskvärda för dem som ska göra jobbet. Många vill arbeta/ha jour under längre pass för att vara lediga under längre tider. Med de nya reglerna blir passen i stället upphackade och av de långa ledigheterna blir det intet.
Detsamma gäller förkortad arbetstid. För somliga är sex timmars arbetsdag alldeles utmärkt och vad man orkar med. För andra är det möjligt och önskvärt att jobba betydligt mer än så. Inte minst beror det på vilket skede i livet man befinner sig. Både fack och arbetsgivare skulle tjäna på att finna lösningar för mer flexibilitet i arbetslivet snarare än att låsa sig vid ett visst timantal som norm.
