Farligt att bländas av ESS
Förväntningarna på vad forskningsanläggningarna Max IV och ESS kommer att betyda för Skåne är högt uppskruvade. I en ny rapport målas bilden upp av en region som är i världstopp när det gäller forskning, innovationer, tillväxt och livskvalitet.
Bakom rapporten står det delvis EU-finansierade regionala projektet Tita (Tillväxt, innovation, tillgänglighet och attraktivitet). Att anslaget är positivt är självklart. Redan har det plöjts ner enormt mycket prestige och pengar i de storskaliga projekten. Någonstans kring 18 miljarder kronor beräknas anläggningarna ha kostat när de går i drift 2015 respektive 2019.
Synkrotronljusanläggningen Max IV, med Lunds universitet som beställare, är redan på god väg att växa upp ur Lundaslätten. Svårigheterna med finansiering från Region Skåne är möjligen det enda som oroar.
Betydligt mer omfattande är ESS som – om alla avtal blir klara – ska börja byggas 2014. En del osäkerhet återstår när det gäller finansiering även om huvudscenariot är att ESS blir av. Det är ett europeiskt forskningscentrum där det är tänkt att forskare från hela världen ska analysera olika typer av material på molekylnivå. Förhoppningen är att det ska leda fram till innovationer och kommersiella produkter för industrier inom många branscher.
I Titas rapport handlar också mycket om vilka effekter själva bygget får för företag i regionen, hur företag från omvärlden ska dras till Lund med omnejd som en effekt av att teknisk kompetens samlas där. Med tågförbindelser ska även övriga delar av Skåne och Blekinge kunna ta del av jobben.
Det blir lätt ett rosa skimmer över storskaliga planer. Med det följer också risker. Finansieringen är en sådan. Pengarna ska fram när många länder brottas med stora skulder. De årliga driftskostnaderna är höga. Resurserna måste tas någonstans ifrån – tar annan mer småskalig forskning skada av att så mycket pengar läggs på ett gigantiskt projekt? Kritik finns också när det gäller miljön, bland annat har Strålsäkerhetsmyndigheten haft anmärkningar på planeringen för hantering av radioaktivt avfall.
Det är alltid nyttigt att lyssna till skeptiker. I fallet ESS kan ingen vara säker på om resultatet blir det önskade. Riskerna och alternativen borde kanske ha utvärderats bättre. Samtidigt har Lund och Skåne visat att regionen vill behålla och stärka sin position inom högkvalificerad forskning – ESS kunde lika gärna ha hamnat i något annat europeiskt land.
Det finns anledning att ställa stora förhoppningar på att anläggningarna i Lund ska öka regionens dragningskraft på forskare och innovationsdrivna företag. Men politiker och andra beslutsfattare får inte glömma att de flesta nya företag föds långt bort från synkrotronljusringar och acceleratorbaserade neutronkällor.
