Familjedemokraterna?

Folkpartiet ligger kvar kring valresultatet.

Några kristdemokrater, som verkar mer aktiva än andra i sökandet efter den rätta vägen, har nu lyft frågan om att byta namn på KD. ”Familjepartiet Kristdemokraterna” vore lämpligt, tycker tidigare riksdagsledamoten Lennart Sacrédeus och ungdomsförbundsordföranden Charlie Weimers.

Men är det verkligen rätt? Är det etiketten som ska bytas när det är så uppenbart att det är innehållet som inte är attraktivt?

Ibland kan det förstås vara så enkelt. En lockande förpackning kan få många att köpa en tråkig produkt.

Men politiken är inte alltid som marknaden. De flesta väljer – faktiskt – mer med hjärnan än med hjärtat; grubblar mer över politiska förslag än granskar politiska företrädare. Mindre på etikett och mer på innehåll, helt enkelt.

Så om KD ska förnyas behövs definitivt mer än bara ett nytt partinamn.

Dubbelnamn tenderar för övrigt att försvinna, vilket gör att man kan ifrågasätta nyttan av att fästa ytterligare en etikett till det invanda. Arbetarepartiet Socialdemokraterna och Folkpartiet Liberalerna är två vars tillnamn regelmässigt försvinner i dagligt tal.

Centerpartiet funderar inte på att byta namn, men har under lång tid försökt byta väljarbas. Från lantisar till stockholmare. Från Högfors till Stureplan. Det straffade sig rejält i kommunvalen. På flera ställen, bland annat i Dalarna och Hälsingland gick partiet kraftigt bakåt, men utan motsvarande framgång i storstäderna.

FP är det parti som har klarat sig bäst, vid sidan om M. Trots M:s stora väljarframgångar och trots att SD tog sig in i riksdagen, så fick FP ungefär lika många röster 2010 som 2006.

Moderaterna kan i sin eftervalsanalys inte enbart glädjas åt att de är större än någonsin. Det finns bekymmer: växer M ytterligare riskerar man att utplåna sina allianskamrater. Det kan därför finnas skäl att säkra allt stöd hos väljarna genom att se till så att ett valtekniskt samarbete mellan allianspartierna är på plats i god tid före valet 2014.

KD:s problem är inte att partiet har halverats sedan 1998, utan att det var 1998 som var undantaget. KD ligger nästan jämt och balanserar på fyraprocentsspärren. Svensken är i allmänhet inte konservativ, och KD är i grunden ett konservativt parti. Dessutom är partiets religiösa hållning en belastning. Svensken i gemen är sekulariserad, eller tror på sin höjd på ”någonting”. Vi gillar inte att blanda politik och religion. Denna ”tro på någonting” är högst privat, och därför lockar inte ett parti som går till val på kristen grund. Så ska KD byta namn bör man nog fundera på att ta bort kristendomen samtidigt som man lägger till familjen.

Risk är väl bara att KD då blir FD inte bara som partiförkortning.