Falska löften är dyra

Säg den 18-åring som är intresserad av pensioner. Och säg den 65-åring som inte är det. Vem ska då bestämma över pensionssystemets utformning?

Lika lite som studentkårerna bör utforma studiemedelssystemet bör pensionärsorganisationerna ansvara för hur pensionsutbetalningarna ska fungera. Man bör lyssna lagom mycket på organisationerna i respektive fall.

Kritiken mot pensionssystemet riktar främst in sig på det balanseringssystem som ofta, något vilseledande, kallas för bromsen. Balanseringen är inte till för att sänka pensionerna utan för att säkra dem.

Grundtanken är att pensionerna ska följa ett inkomstindex som beräknas efter hur mycket de i yrkesverksam ålder tjänar. Men vid kraftiga lågkonjunkturer och börsfall påverkas både inbetalningar till pensionssystemet och värdet på tillgångarna i AP-fonderna. De senare ska fungera som buffert för att säkra pensionerna. Men dess tillgångar får inte sjunka för mycket i värde, då urholkas systemet på tillgångar för framtida pensioner. Därav bromsen som då sänker den inkomstpension som betalas ut. Sedan är det tänkt att ordningen ska återställas och pensionerna komma ikapp inkomstindex när inbetalningarna till pensionssystemet ökar och tillgångarna i AP-fonderna stiger med börskurserna. Se där, balanseringssystemet har också en gaspedal. Den senare har ni av någon anledning sällan läst om i tidningsspalterna.

Efter rejäla årliga uppräkningar av pensionerna fram till 2009 kom kraftiga inbromsningar av dem 2010 och 2011. De två följande åren trycktes gaspedalen ner. 2014 slog bromsen åter till. En något hoppig färd, minst sagt.

Det är lätt att konstatera att de kraftiga svängningarna i pensionsutbetalningar inte är speciellt lyckade för pensionärerna som får svårare att planera sin ekonomi. Därför är det förståeligt att riksdagsmajoriteten genom pensionsgruppen är överens om att åter se över hur balanseringen fungerar. Men det i sig betyder inte högre pensioner, utan kan faktiskt betyda det motsatta. Säkrare pensioner är med stor sannolikhet också lika med lägre pensioner längre fram.

Det brukar ofta heta att de tvära kasten inte var något som konstruktörerna av pensionssystemet räknat med. Samtidigt är nedsättningarna av pensionerna ett bevis på att systemet fungerar som tänkt – på det viset att kapitalet för framtida pensionärer inte gröps ur.

Alternativet är att höja inbetalningarna till inkomstpensionssystemet – något som pensionärsorganisationerna också förespråkar. Ett förslag är att sänka eller helt ta bort betalningarna till den del var och en kan placera efter eget huvud: premiepensionen. De framtida inbetalningarna ska istället gå till inkomstpensionen.

Det är ett sätt att föra över kapital från morgondagens pensionärer till dagens. Så blir det även om det kapital som redan finns på individuella premiesparkonton inte rörs. En sådan konstruktion betyder nämligen att dagens förvärvsarbetande går miste om den avkastning som premiepensionen ger. Enligt Pensionsmyndigheten kan en sådan förändring innebära att den som i dag är 18 år vid sin framtida pensiondag kommer att få runt 2 000 kronor lägre pension per månad.

De hårt kritiserade premiepensionen är värd att försvara av flera skäl. Även valfriheten i den är viktig; den borde tvärtom ökas till att även möjliggöra direktinvesteringar i aktier för den som vill undvika fondbolagens avgifter.

Men man behöver inte se så långt fram som till nästa generation för att konstatera att förändringar nu påverkar kommande utbetalningar. Justeringar i modellen för balansering av inkomstpensionen har redan gjorts. När politikerna 2009 insåg att pensionerna 2010 – ett valår – skulle komma att sänkas kraftigt stod de inte emot trycket. Formeln för balanseringen förändrades så att tillgångarna i pensionssystemet istället beräknades som ett genomsnitt över en längre period. Förändringen innebar att pensionerna 2010 inte sänktes så mycket som annars hade blivit fallet. Problemet är att matematiken är osentimental. För du bort något från den ena sidan av en ekvation påverkas alltid den andra sidan.

Följden av att pensionerna inte minskade så kraftigt 2010 blev att de sjönk desto mer 2011. Dessutom kom pensionerna att öka mindre 2012 än de annars hade gjort. Politikerna smetade alltså ut effekten av balanseringen och påverkade samtidigt senare pensioner negativt. Att hitta en ny modell där pensionerna inte tillåts sjunka eller bara tillåts sjunka med ett visst procental är inte svårt. Men den kommer fortfarande betyda att pensionerna längre fram påverkas negativt.

Alternativet är att de som arbetar få avsätta en större del av sin lön till pensionssystemet utan att för den skull få ut mer för egen del. Den typen av skatt kan i sin tur negativt påverka det som egentligen är viktigast för att pensionerna hålls uppe: att fler arbetar och att de får högre inkomster.

Det brukar heta att om något låter för bra för att vara sant är det med stor sannolikhet just så. Det gäller också pensioner. Den som utlovar ett system som ger säkra och höga pensioner måste också tala om vem som ska betala och hur. 18-åringen kommer också att bli pensionär – och även om hon inte tänker på det själv bör någon annan försvara hennes rätt till en bra pension om 50 år.