Faller Löfven i fällan?
Även hårt kritiserade reformer och kraftiga underlägen i tillfälliga opinioner har de lyckats vända till sin fördel när slutfrågan kokat ner till vem som har förmågan att klara svensk ekonomi. För det stora flertalet har åren med alliansregeringen betytt mer pengar i plånboken, trots att Europa genomgått och genomgår en ekonomisk jordbävning. Sysselsättningen i faktiska tal har ökat under alliansregeringen, något den knappast hade gjort utan regeringens behandlingskur i form av högre egenfinansiering och stramare ersättningsregler i a-kassan, rot- och rut-avdrag och jobbskatteavdrag.
Arbetslinjen har etablerats av alliansregeringen och den gillas av majoriteten, även om medicinen haft biverkningar – och i en del enskilda fall slagit hårt mot personer som inte fått det skydd de borde ha rätt till. Men den stora bilden är att det som genomförts varit till gagn för Sveriges och svenskarnas ekonomi.
Sedan Stefan Löfven kom in i spelet har han inte ifrågasatt arbetslinjen. Tvärtom. Precis på samma sätt som Moderaterna gjort socialdemokratiska begrepp till sina, tar Stefan Löfven tillbaka dem som passar honom. Som tidigare ordförande i IF Metall har han en dokumenterad historia som ansvarstagande för industrins utveckling, lönesättning och arbetsmarknad. Med lönekrav balanserade mot företagens faktiska utveckling har reallöneökningar blivit legio i Sverige de senaste decennierna, till skillnad mot 1970- och 1980-talens inflationsuppätna påslag. Med krisavtalet kunde Stefan Löfven dessutom visa att IF Metall var berett till ansvar även under en borgerlig regering.
Stefan Löfven har fått förtroende genom att omvärlden, även industriledare, talat väl om honom. Han har tackat med att förklara att näringslivet inte är ett särintresse. Och med sin försiktiga framtoning, långt från Håkan Juholts snabba utspel, har Stefan Löfven på kort tid skapat ett förtroende för sin person bland allmänheten. Samtidigt har Fredrik Reinfeldt gett ett trött och oengagerat intryck, möjligen påverkad av privata omständigheter med separation. Hårdast är hans angrepp mot de egna i alliansen, där Folkpartiet och Centerns idéer om sänkta ingångslöner som ett medel för att få fler ungdomar och invandrare i jobb avfärdas.
Stefan Löfvens tysta taktik kommer inte att räcka hela vägen. Han måste övertyga väljarna om att han sitter på lösningar som regeringen saknar. Och han måste ge något trovärdigt svar på med vilket stöd han avser att regera. Den fälla som Mona Sahlin mot sin vilja gick in i, med ett rödgrönt block, är kvar – redo att slå igen ytterligare en gång. Även om Löfven inte kommer att fastna i samma fälla måste han ge svar på hur han ska förhålla sig till Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt, som i pragmatismens förlovade tidsålder står längre från Stefan Löfven än Fredrik Reinfeldt synes göra.
