Alex Voronov: Europas försvar behöver Tyskland
Tyskland gör nu det som dess allierade länge efterlyst. Europas största land börjar ta ansvar för Europas försvar på ett handfast sätt. Den tysk-litauiska överenskommelsen i dagarna, om att basera en tysk pansarbrigad i Litauen, är ett långsiktigt projekt. Det närmaste året händer inte mycket. Men signalen är stark och har betydelse även på kort sikt.
Den permanenta trupplaceringen har varit på gång länge. Förbundskansler Olaf Scholz började prata om den några månader efter Rysslands fullskaliga anfall mot Ukraina. I somras gjorde försvarsminister Boris Pistorius planerna mer konkreta. Det skulle vara en brigad på 5 000 soldater och tyngdpunkt på pansar.
Det görs inte i en handvändning. En liten del av den framtida brigaden finns visserligen redan på plats i form av en tyskledd bataljonsstridsgrupp. Nato har numera åtta sådana på sin östra flank som ett svar på det ryska hotet. Två bataljoner till är tänkta att flyttas från norra Tyskland med början 2025 och fullt stridsduglig blir brigaden först 2027.
Tidsutdräkten speglar tysk och europeisk försvarsplanering. Det är långa ledtider. Stridsvagnarna som ska utgöra brigadens kärna finns inte än. Och fram till att de är på plats lär tyskarna inte kunna försvara särskilt mycket i händelse av ett ryskt anfall. Brigaden kommer inte vara så mycket mer än de snubbeltrådar som bataljonsstridsgrupperna utgör i dag. Men man kan lika gärna se detta glas som halvfullt. Först och främst gäller det att se hur hotet faktiskt ser ut. Rysslands förmåga att angripa Litauen och Natos öst avgörs i dag inte främst av det som händer i Litauen, utan av det som sker i Ukraina.
Det är där som den ryska krigsmakten har ryckt fram. Där går vår front. Där bör vi lägga krutet. Vilket Tyskland också gjort genom att överlämna många av sina få tillgängliga stridsvagnar till Ukraina. Den tyska signaleffekten är mycket viktig. Den går i flera riktningar. Länderna på Natos och EU:s östra kant får försäkringar om att Tyskland vill ta ansvar för deras och alliansernas gemensamma säkerhet.
För Litauen, Estland, Lettland och Polen är hotet från Ryssland inte bara en politisk insikt utan ett direkt överhängande, fysiskt hot. Följdriktigt har de flyttat en betydande del av sina militära resurser till Ukraina och behöver kompensation och uppbackning från sina allierade. En central signal är den som Tyskland sänder till Polen. Polska politiker har under en tid knorrat om att deras mindre och ekonomiskt svagare land satsat på försvaret medan Tyskland smitit undan. Polen låg nära Natos riktmärke att lägga två procent av BNP på försvaret redan för tio år sedan och är högt över nu. Tyskland är inte där än.
Det tyska truppbeslutet, tillsammans med regeringens löften att satsa mer på försvaret, är även en viktig signal till andra sidan Atlanten. I en tid då det amerikanska etablissemanget börjar svaja om sina militära åtaganden gentemot Europa, måste Europa visa att det är villigt att göra sin del, att ta sitt eget försvar på allvar. Och så sänder Berlin en signal till Moskva. Tyskland visar att det är redo att möta den ryska aggressionen varhelst den uppenbarar sig.
