Europa hade behövt en Reagan
I den amerikanska omvalskampanjen 1984 ställdes en 73-årig Ronald Reagan mot den 56-årige demokraten Walter Mondale. I en tv-utfrågning fick Ronald Reagan frågan från en allvarlig redaktör för Baltimore Sun om han som den äldste presidenten i amerikansk historia någonstans tvivlade på sin förmåga att klara av att hålla sig alert vid utdragna krissituationer. Reagan svarade: ”Inte alls.” Presidenten tillade: ”Jag kommer inte att göra ålder till en fråga för den här valkampanjen. Jag kommer inte att exploatera, i politiska syften, min motståndares ungdom och brist på erfarenhet.”
Publiken i salongen skrattade. Redaktören skrattade. Walter Mondale skrattade – och insåg säkert där och då att han aldrig skulle komma att svära presidenteden. Ronald Reagan vann 49 av 50 delstater, Mondale vann med liten marginal sin hemstat, Minnesota. Amerikanerna var förmodligen mer nöjda med Reagans ekonomiska politik än vad som framgick för den som följde svenska tv-nyheter på den tiden, men populariteten bottnade i att presidenten förenade charm och humor med beslutsamhet.
Utan skådespelargenen hade det inte funnits en president Reagan. Sin förmåga att leverera punchlines var något Reagan utnyttjade från start till mål. Att dra Sovjetskämt kom mot slutet av presidenttiden att bli en del av hans identitet: En man kommer till KGB:s kontor. ”Min papegoja är borta.” ”Varför stör du oss med det?” ”Jag vill att ni ska veta att jag inte håller med om något min papegoja säger.”
Men Ronald Reagans förmåga begränsades inte till humorn. Den mest kända frasen som Reagan någonsin levererade var djupt allvarlig. I juni 1987 på den västtyska sidan av Berlin, med Brandenburger Tor och Östberlin i bakgrunden, föll orden till Gorbatjov: ”Öppna denna port!” ”Open this gate!” ”Riv denna mur!” ”Tear down this wall!”
Talet med de historiska orden är författade av talskrivaren Peter Robinson. Robinson har beskrivit hur orden är Ronald Reagans, han har skrivit dem med Reagans röst i huvudet. Det var långt ifrån självklart att orden skulle levereras, amerikanska diplomater varnade för att ett sådant budskap skulle störa relationerna med Sovjet. Men Ronald Reagan höll talet. Det genomgående budskapet var att Gorbatjovs små förändringar av det katastrofala sovjetiska socialistiska systemet måste omsättas i bevis, att det var folken i Sovjet och dess satellitstater som förtjänade frihet. Ansvaret lades på Gorbatjov, att han skulle leva upp till sina fraser om öppenhet. Talet var effektivt. Men det krävdes att rätt person höll det – Ronald Reagan var den personen.
Orden i sig fick inte Gorbatjov att direkt öppna någon port och riva någon mur. De riskerna tog folket på egen hand, ett par år senare i november 1989. Ronald Reagan hade uppfattat vad som var på gång hos befolkningen i kommuniststaterna och hade gett sitt tydliga stöd. Men det slutliga jobbet var medborgarna själva tvungna att göra. Att det är folket som står för framstegen och som formar landet genomsyrar Reagans politiska arv.
Det finns en politiker i Europa som har delar av Ronald Reagan i sig. Det är skådespelaren Volodymyr Zelenskyj, som steg fram och blev president i Ukraina. Vladimir Putin inbillade sig att det satt en vekling i Kiev. Sällan har någon haft så fel till ett så ofantligt högt pris för andra människor.
Men Ukraina kan inte ta kampen mot Putin på egen hand. Det krävs ett enat Europa som inser att det inte går att ge vika för tyranner. Det krävs politiska ledare som kan tala både till de egna och till motståndaren med självklart mod och säker leverans. Tyvärr finns det ingen europeisk Ronald Reagan, vi saknar ett gemensamt språk och ingen har ännu lyckats bryta genom den barriären, riva den muren. Det blir i slutänden vårt, Europas medborgares, uppdrag att visa att demokratin inte ger vika. Våra barn ska inte kuvas av tyranner i Moskva.
