Europa bortom skuldkrisen
Motståndarna till euron ser den gemensamma valutan som huvudorsaken till den ekonomiska krisen i Europa. Länderna var helt enkelt för olika för att dela en och samma valuta. Några länder med stor exportindustri, fungerande skattesystem och starka statsfinanser. Andra länder med dålig produktivitetsutveckling, korruption, gammeldags strukturer och urgröpta finanser.
De eftersläpande länderna i syd kunde göda sina skuldsatta ekonomier och blåsa upp en ohållbar låneballong. När det sedan gick upp för långivarna att säkerheten i skuldsedlarna från Grekland och Italien inte var densamma som i de från Tyskland, då briserade krisbomben.
Den slutsatsen delas oavsett med vilken politisk utgångspunkt euron kritiseras, från vänster till höger. Men den som ogillar marknadsekonomi och fri handel över gränserna har förstås en annan agenda än den som menar att euron i sig har förstört marknaden.
Klart är att valutakonstruktionen hade brister, och svårigheterna att få länder att följa regelverken för statsfinanserna var större än eurooptimisterna förutspådde. De valutarisker som tidigare togs i handelsutbyten mellan länderna och som skulle elimineras med euron, blev i stället till ett slags kreditrisker. En utlånad euro till Grekland visade sig inte längre vara en utlånad euro, utan möjligen värd 50 cent.
Den gemensamma valutan har gjort att problemen flutit upp till ytan på ett övertydligt sätt. Men det betyder inte att de ekonomiska obalanserna i huvudsak är orsakade av den. Det var inte euron som gav Italien och Grekland en svag produktivitetsutveckling. Korruptionen och oviljan att betala skatter föddes inte heller med euron. Det var inte euron som gav insiders höga löner och tidig pensionsålder men gjorde det svårt för unga att få jobb. Och det var för all del inte euron som försatte Sverige i akut kris i början av 1990-talet och fick Island att göra om en liknande bravad på 2000-talet.
Bubblor byggs upp och briserar på olika sätt i olika valutasystem. Men i grunden avgörs välståndet av hur många som arbetar och hur mycket de producerar. Om en stor del av en generation ställs utanför arbetsmarknaden får det svåra sociala konsekvenser som i sin extrem kan hota demokratin. För att undvika det krävs ett Europa som är starkt nog att klara den globala konkurrensen.
Ett sätt är att dela Europa, låta det starka nord köra sitt eget race och naivt hoppas att drachmer, lire och pesetas ska driva fram kraftfulla reformer och blomstrande ekonomier i syd.
Ett annat är att lära av misstagen och bygga vidare på ett enat konkurrenskraftigt Europa. Den senare varianten må vara svår att marknadsföra just nu, men är betydligt angenämare på sikt.
