EU måste prioritera mera

De flesta har upplevt situationen. Veckopengsförhandlingar kan bli blod­iga. Föräldern vill betala så lite som möjligt, men ser samtidigt ett värde i att veckopengen räcker till vissa specifika budgetposter (såsom kläder eller lördagsgodis). Barnet tycker inte att pengarna räcker ens till det mest nödvändiga, och vill därför ha mer.

Natten mellan måndag och tisdag brakade EU:s budgetförhandlingar samman. Parlamentets majoritet kräver mer pengar från medlemsländerna, vilket ministerrådet motsätter sig. Rent psykologiskt är det begripligt. Många av ministrarna har ägnat de senaste åren åt att dra åt hemlandets svångremmar. Över hela Europa görs nedskärningar i finanskrisens spår. Ur ett svenskt perspektiv är det lätt att lura sig och tro att krisen inte gick alltför hårt åt statsbudgetarna. Vi justerade varken pensionsålder eller barnbidrag. Men Sverige är ett undan­tag. På andra håll ser det betydligt sämre ut. I det läget sticker Bryssels propåer om utgiftsökning i ögonen, naturligtvis.

I och med Lissabonfördraget fick EU-parlamentet avsevärt större makt över budgeten. Vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson ser den nu havererade budgetförhandlingen som ett resultat av just Lissabon, och är glad att förhandlingen stoppats. ”Så länge parlamentets majoritet känner sig helt bortkopplad från verklig demokratisk förankring och verkligt ekonomiskt ansvar, så kommer den att fortsätta agera EU:s gapande gökunge”, argumenterar hon.

Det är svårt, även för betydligt mer EU-positiva krafter, att helt avfärda hennes bild av en gapande gökunge. Finansminister Anders Borg talade i SVT:s morgonsoffa – likt en nutida Gunnar Sträng – om att man inte får förhäva sig, utan måste vara försiktig med utgifter.

Mer än 40 procent av EU:s budget går till jordbruksstödet. ”Sysselsättning, sammanhållning och forskning” står för ytterligare ungefär fyrtio procent. Övriga småposter utgörs av administration, omvärldskontakter samt ”frihet, säkerhet och rättvisa”.

Med andra ord – det finns att ta av i budgeten. Jordbruksstödet kan kortsiktigt naggas i kanterna, och monteras ned i princip helt på sikt. Även i den övriga budgeten bör viss prioritering kunna ske.

EU måste bli smalare och vassare. Den senaste tidens diskussion om hur EU-direktiv kräver registrering av hobbyodlares morotsfröer visar att det finns utrymme för åtstramning. Det EU bör göra måste få kosta, men EU bör inte göra allt. Börja därför med att skära i jordbruksstödet.