GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Ett Sverige utan kraft

Hantering av frågan om slutförvar av kärnbränsle riskerar att ställa Sverige helt utan kärnkraft redan om ett par år.
Ledare • Publicerad 23 augusti 2021
Detta är en ledarartikel som uttrycker Trelleborgs Allehandas politiska linje. Trelleborgs Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Clab, Centralt mellanlager för använt kärnbränsle vid Oskarshamns kärnkraftverk.
Clab, Centralt mellanlager för använt kärnbränsle vid Oskarshamns kärnkraftverk.
Foto: Lars Pehrson / SvD / TT

Mellanlagringen av svensk kärnavfall sker hos Clab i Oskarshamn. Det nuvarande tillståndet når sitt tak 2023, vilket betyder att om kärnkraftsbolagen inte inom snar framtid får besked om utökad mellanlagring måste kärnkraftverken tas ur drift. Det har kärnkraftsföretagen och deras gemensamma bolag Svensk kärnbränslehantering meddelat i två debattartiklar i Dagens Nyheter respektive Svenska Dagbladet. Och det brådskar. I princip måste beskedet från regeringen komma senast den 31 augusti om inte Vattenfall, Fortum och Uniper ska riskera att behöva stänga reaktorer från och med 2024, enligt de inblandade företagen.

För att beslutsprocessen ska kunna tas vidare med inblandade myndigheter och domstolar behövs regeringens tillåtlighetsbeslut. Det är i detta ärende regeringen valt att föreslå en uppdelning av tillståndsgivningen för slutförvar och mellanlagring av kärnbränsleavfallet. Enligt regeringen görs det för att säkra kapaciteten i mellanlagringen om beslut om slutförvaring inte hinner fattas. Men enligt kärnkraftsbolagen betyder det tvärtom att mark- och miljödomstolen inte kan behandla ärendet eftersom mellan- och slutförvaring hör ihop. Det är som ett sammanhållet ärende kärnkraftsindustrins bolag Svensk Kärnbränslehantering AB har hanterat det sedan man i mars 2011 lämnade in ansökan till mark- och miljödomstolen och regeringens expertmyndighet Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM.

Mark- och miljödomstolens ordförande Anders Lillienau skriver dock i en replik i DN att kärnkraftsbolagens företrädare vilselett om domstolens slutsatser i ett yttrande till regeringen 2018. Lillienau påpekar att ”domstolen bedömde att underlaget, vid tiden för yttrandet, inte var tillräckligt för ett positivt beslut om tillåtlighet.”

Hur stor risken är för att regeringens uppdelning får de svåra konsekvenser kärnkraftsbolagen varnar för är omöjligt att bedöma för utomstående. Men det är svårt att förstå varför regeringen agerar som den gör, när slutförvarsfrågan sedan länge är planerad som en helhet och det rimligen är så den också bör ses. Lillenaus invändning mot kärnkraftsbolagens beskrivning ger dock en möjlig förklaring till regeringens agerande.

Precis som i frågan om cementtillverkningen på Gotland har hanteringen av kärnkraftsavfallsfrågan hamnat i kläm mellan företag, myndigheter, domstolar och regering. Elförsörjningen är om möjligt än ännu viktigare fråga på samhällsnivå. I bägge fallen har klockan tickat på snabbt mot ett avgörande datum och alla inblandade parter tycks ha ställts inför (nästan) fullbordat faktum väldigt sent. Ska en stat med oberoende domstolar, fristående myndigheter, fritt näringsliv och demokratiskt vald regering fungera väl är god framförhållning samtidigt en förutsättning. Det gäller på alla fronter, inte bara hos regeringen. Ett land utan el, utan cement och utan beslutsförmåga blir det inte mycket av.

Petter BirgerssonSkicka e-post