Petter Birgersson: Ett politiskt kulturkrig med allvarliga risker för Sverige
USA är en inspiration för många. Paradoxalt nog även för dem som säger sig hata allt USA står för. Men de omfattande studentprotesterna i USA för Palestina och mot Israel har spridit sig till Europa och Sverige. Hur många studenter det handlar om är oklart, aktivister utan koppling till college och universitet passar också på att lufta sina känslor.
Från New Yorks borgmästare Eric Adams har det talats om att yttre krafter ligger bakom protesterna i USA. Det ifrågasattes i många medier, men liberala New York Times konstaterar att Ryssland, Kina och Iran åtminstone utnyttjar situationen. I Sverige är det från officiellt håll försiktigt med sådana kopplingar.
Även till Skånes akademiska stolthet, Lund, har protesterna letat sig. Här har det synts plakat med budskap om att Israel ska bort från kartan, ”From the river to the sea”. Efter krav på sanktioner mot Israel och israeliska universitet har rektorn Erik Renström svarat föredömligt: ”Lunds universitet har ingen offentlig hållning i den pågående konflikten i Mellanöstern och kommer inte heller att uttrycka någon offentlig hållning.”
Att vänstern i allmänhet och ytterkantsvänstern i synnerhet har antiisraeliska sympatier är inget nytt. Förmågan att skilja på kritik mot Israel och antisemitism är inte alltid så god som det görs gällande.
I Göteborg intervjuade SR P4 ett par ledande aktivister vid Göteborgs universitet som fick förklara sitt stöd. Jonathan Lehman på Expo kunde på X konstatera att en av de intervjuade ”skriver för pronazistiska Nya dagbladet och konspirationssajten Newsvoice” och propagerar för att Ryssland bedriver självförsvar i kriget mot Ukraina.
Så öppet brukar inte de propalestinska demonstranterna uttrycka sig. Det handlar mer om att tala om dubbelmoral när offentligheten – och då också universiteten – inför sanktioner mot Ryssland på ett annat sätt än mot Israel. I ett sådant resonemang likställs de båda staternas agerande. Ett oprovocerat imperialistiskt krig av en postkommunistisk fascist-regim mot en demokratisk grannstat jämställs med en stat som utsatts för ett brutalt terroristangrepp med mord (1200 personer beräknas ha mördats 4 oktober), våldtäkter och kidnappningar och som svarat på det angreppet med en omfattande militär aktion.
Och sanktionerna mot Ryssland handlar om ett hot mot Sveriges säkerhet – något sådant hot finns inte i förhållande till Israel.
I USA visar opinionsundersökningar en tydlig skillnad mellan åldersgrupper i synen på Israel, där sympatierna för Israel fallit rejält i gruppen 18-34 år (Gallup). Det är troligt att det kan finnas liknande skillnader i Sverige.
Att Mellanöstern-konflikten är komplicerad kan knappast någon utom de mest rabiata förneka. Här finns många kockar och bovar inblandade, i lyckade och misslyckade medlingsförsök och överenskommelser, i stöd till fiendens fiende och i möjliga och omöjliga allianser. Och i ond bråd död.
Men i demonstranternas ögon är bilden enkel, Israel är angriparen och fienden. Rysslandsargumentet används mer som ett sätt att framföra detta budskap än som ett tydligt ställningstagande mot Ryssland. Bland somliga vänsteranhängare är det snarare Rysslands krig som är komplicerat – där Nato anses ha provocerat fram angreppet. Sådana teorier var även djupt spridda även inom socialdemokratin fram till Rysslands invasion.
Det är en omvärld världsbild, som om den tillåts gro bland många yngre innebär en försvagning av svensk motståndskraft mot de europeiska demokratiernas stora fiende i öster.
