Ett mångbottnat land

Europaparlamentsvalet är inte ett riksdagsval. Möjligen är det lättare att lägga sin röst på något av ytterkantspartierna när det inte gäller regeringsmakten. Ändå säger det något om trenderna och om hur det svenska politiska landskapet skiftar i färg.

I storstäderna nådde Feministiskt Initiativ enorma framgångar. De senaste decenniernas omvandling av Möllevången i Malmö avspeglas i att Feministiskt Initiativ blev störst, före Miljöpartiet. Den unga, akademiska och politiskt aktiva klassen har sagt sitt. Södermalm i Stockholm är den exklusivare förlagan, även om MP där hamnade steget före FI.

I andra delar av städerna ser det annorlunda ut. I en del mindre valdistrikt som Almgården i Malmö är Sverigedemokraterna störst.

Det gläder säkert Jimmie Åkesson att hans parti är extremt starkt i stora delar av Skåne och näst störst i hemlänet Blekinge. Men Europaparlamentsvalet innebar också något mer för SD. Partiet har inte haft någon ställning att tala om i norra Sverige. Det har många i norr tagit som intäkt för att SD och dess värderingar saknar potential där. Men med Europaparlamentsvalet drog SD in även i den landsänden. I Norrbotten dominerar vänstern, men SD blev större än Moderaterna.

I Mellansverige kunde SD också notera rejäla framsteg, till exempel näst störst i Dalarna där partiet tidigare haft begränsade framgångar. Det öppnar för att SD kan stärkas även i riksdagsvalet.

Innerstadseliten och landbygds/småstadsfolket delar skepsisen mot de etablerade partierna och Alliansregeringen. Men det förefaller vara en månresa i värderingsskillnader i hur det missnöjet kanaliseras.

Det finns något obehagligt i den växande oförståelsen. Hos de medvetna grupperna som säger sig företräda de svaga finns ett slags modernt klassförakt mot landsbygdens och småstädernas folk. De senare hyser å sida en aversion mot den moraliska överlägsenhet som proklameras från kultureliten.

Potentialen för Sverigedemokraterna i Skåne är uppenbarligen ännu inte uppfylld. I Sjöbo är partiet störst och i städer som Kristianstad och Trelleborg näst störst. Efter att SD i flera mandatperioder har suttit med i skånska kommuner och i regionen kunde man förvänta sig att väljarna också ställde krav på att partiets representanter levererade något. Trots problem med avhopp, interna bråk och få konkreta egna politiska förslag etablerar sig SD som ett parti redo för makt. Lyckas partiet hålla i trenden från Europarlamentsvalet närmar sig flera kommuner en situation där SD på allvar kan utmana om framskjutna politiska poster.

Allt fler kommuner tvingas, som Trelleborg, in i bräckliga minoritetsstyren eller att Socialdemokraterna och Moderaterna delar på makten, som i Tomelilla. Det senare betyder att SD stärks i sin position som den enda oppositionen.

Kanske är Landskronamodellen den återstående möjligheten att hantera SD. Det folkpartistiska kommunalrådet Torkild Strandberg valde att betrakta SD som vilket annat parti som helst, vilket betyder öppet deltagande i beslutsprocesser men också krav på ansvarstagande.

Man ska vara medveten om att det samtidigt innebär en kapitulation från att betrakta SD som något artfrämmande och farligt som måste isoleras. Värderingsmatchen mot partiet med rasistiska rötter ges därmed delvis upp.

Just värderingar är vad politik och demokrati handlar om. Det är dags att påminna om att det är något fint med mitten.

Friheterna och det ekonomiska välstånd som vi tar för givet förutsätter marknadsekonomi, handel och rörlighet över gränserna och grundläggande rättigheter för varje individ. Det är vackra saker som skänker både materiell och själslig rikedom. Lägg gärna rösten där nästa gång.