Ett liv efter Saab

Jakten på syndabockar har inletts. Vems fel är egentligen nedläggningen? Är det GM som inte har tagit sitt ägaransvar? Eller är det regeringen som inte gjort nog för att rädda Saab?

Svenska Dagbladet toppade på söndagen med nyheten om att GM offrade Saab för att satsa på tyska Opel. Nya Saab 9-5 och Opel Insignia delar plattform och är koncernsyskonbilar, vilket betyder att en försäljning av Saab hade kunnat leda till hårdare konkurrens för Opel.

Miljöpartiets Peter Eriksson valde direkt att kalla nedläggningen för ett stort misslyckande för regeringen:

”När det fanns en möjlighet att medverka till att få fram en långsiktig ägare, så valde man att ligga lågt och inte göra någonting. När Olofsson till sist engagerade sig var det för sent,” skrev han i ett pressmeddelande.

Exakt hur regeringen och näringsminister Maud Olofsson skulle klara av att hitta en ny, långsiktig ägare när GM under ett års letande inte lyckats hitta någon sådan förklarar inte Eriksson. Om nu Saab hade varit ett sådant kap, varför har det inte dykt upp mer seriösa spekulanter än två små sportbilstillverkare?

Oppositionen har inte heller lyckats leverera några tydliga förslag om Saabs framtid. Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin har svajat fram och tillbaka i frågan om statligt ägande av Saab.

Faktum är att Saab inte har gått med vinst på många år. Så är det omöjligt att driva ett företag. Och även om beskedet är tragiskt för de många inblandade är det ju inte så förvånande att ett stort företag läggs ned under den värsta ekonomiska krisen på decennier.

I det här läget är det tveksamt om oppositionens populistiska retorik lyckas övertyga så många fler än de partitrogna. Kommentarer i medierna visar att många svenskar lider med Trollhättan, men ändå håller med om att regeringen har ett begränsat ansvar.

Svenskarna är vana vid att tillväxten i ekonomin bygger på en ständig – och ibland plågsam – omställning. Bland många väljare finns en insikt om att det är oklokt att lägga skattepengar på att långsiktigt hålla ett olönsamt företag under armarna.

Vad som händer med Saab framöver är oklart. Varumärket Saab är fortfarande värdefullt – det talas redan om att det kan säljas vidare, kanske till Kina.

Just nu ser läget dystert ut i Trollhättan. Men nedläggningen av Saab betyder inte att bygdens framtid är förlorad. Kompetensen och ligger inte hos företaget, utan hos de anställda.

Trollhättan har också en fördel av sin placering. Staden ligger förhållandevis nära Göteborg – på några års sikt, när den planerade motorvägen är klar, kan Trollhättan komma att bli en del av en välmående Göteborgsregion.

Regeringens uppgift blir nu se till att nedläggningen sker under ordnade former och att de arbetslösa får hjälp att hitta nya karriärvägar eller att ta lån att starta eget. Det är orimligt att tro att politiker i Stockholm kan hitta en ersättare åt Saab – däremot har staten ett ansvar att stötta människorna som drabbas av nedläggningen.