Anders Gustafsson: Ett evigt tack till de som försvarar oss
”Det är vad som blev kvar av hela vår framtid.”
”Här försvann livet på några sekunder. Pang sa det.”
”Lars, solljuset kommer där. Det är precis som om pappa är med här. Han lyser på oss.”
Citaten ovan kommer från en scen i dokumentären ”Pappa och kalla kriget” som finns att se på SVT Play sedan den 6 juni. De som talar är Lena Björklund och hennes son Lars. De står mitt inne i skogen bland granar. Platsen där deras make respektive far omkom i ett flygplanshaveri i slutet av 1970-talet. Fortfarande, över 40 år senare, finns rester av stridsflygplanet kvar på marken bland grenar och stenar.
Den de talar om är Kenth Björklund, en av alla de 550 svenska stridspiloter som omkom under kalla kriget. 550 människoliv spilldes trots att Sverige aldrig invaderades. Det är en svindlande hög siffra. Och hur många tusentals anhöriga har inte drabbats av dessa förluster? Som år ut och år in fällt tårar över en omkommen son, far, make eller bror.
Jag vet inte varför men när jag ser scenen börjar jag tänka på några trösterika rader av Harry Martinson: ”Varje djup sorg har förlorad glädje som föremål. Tappa inte bort den riktningen. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.”
”Att ikläda sig uniform och gå ner i en ubåt, embarkera ett fartyg, sätta sig i en stridsvagn eller kliva in i ett stridsflygplan är att vara beredd att offra sitt liv för vårt land.”
Det svenska flygvapnet var invasionsförsvarets spjutspets under kalla kriget. Vid en sovjetisk invasion skulle stridspiloterna stå i frontlinjen. Satsningarna på flygvapnet var extraordinära. 1958 hade Sverige världens fjärde största flygvapen, med drygt 1 000 flygplan. Att ett litet land utvecklade och tillverkade, vilket vi fortfarande gör, egna stridsflygplan var och är en enastående bedrift. Och piloterna skulle flyga lägre, i större förband och genomförde mer avancerade övningar än Nato-ländernas flygvapen för att beredskapen skulle vara på topp. Trots fred flög stridspiloterna som i krig – till ett högt mänskligt pris.
Dokumentären ”Pappa och kalla kriget” är viktig på så många sätt. Den berättar ett stycke modern historia som inte alla längre känner till. Att Sverige skulle kunna invaderas när som helst var ingen orealistisk fantasi, utan en ständigt närvarande realitet under kalla kriget.
Men dokumentären är också en viktig påminnelse om den uppoffring alla inom Försvarsmakten ytterst är beredda att göra varje sekund, sju dagar i veckan. Att ikläda sig uniform och gå ner i en ubåt, embarkera ett fartyg, sätta sig i en stridsvagn eller kliva in i ett stridsflygplan är att vara beredd att offra sitt liv för vårt land och vår demokrati.
Dokumentären har fått viss uppmärksamhet i media, men långt ifrån den uppmärksamhet den förtjänar. Alla de som offrat sitt liv för Sveriges oberoende och frihet är värda vår eviga tacksamhet. Liksom alla de som i dag gör detsamma.
Anders Gustafsson är ledarskribent
