Ett enat splittrat parti
Den som vill vara snäll kan säga att socialdemokratin är en bred kyrka. Den som vill vara mer realistisk kan konstatera att rörelsen spretar åt alla håll.
När Stefan Löfven framträder gör han det som pragmatismens store fader. Sådant gillas av många. Dels för att man upplever konflikter inom politiken som onödiga, dels för att man då kan ställa egna förhoppningar på ledaren.
Så är det med Stefan Löfven. Han har påfallande svårt att ge raka svar på vilka konkreta åtgärder han ska ta till för att nå sina mål. Någon gång kommer någon att bli besviken. S-kongressen tyder på att vänsterfalangen vinner terräng. Jobb, jobb, jobb-retoriken dränks i krav om ungdomsgarantier, fri vård åt papperslösa, inskränkningar i människors frihet att välja tjänster om de är offentligt finansierade och skrivningar om vinstbegränsningar i vissa tjänstesektorer.
Den gamla goda ådran i socialdemokratin som handlade om att frigöra människor, ge alla oavsett bakgrund rätt till att utnyttja sin potential i studier och att genom företagande utmana monopol tycks sina. Om Stefan Löfven tar sin pragmatism för långt, låter den övergå till en mjuk ryggrad och inte väljer att ta strid för det han egentligen tror på – om någon längre är säker på det – då blir Socialdemokraterna bara de tomma löftenas parti.
Det blir politikermakt framför lösgörande av människokraft. Det blir stora byråkratier och små individer. Det blir skatt och statsberoende framför lön och egenmakt.
Läget för Socialdemokraterna är opinionsmässigt ljus. Övertygelsen om att ett maktskifte redan är hemma gör att det nu enbart handlar om att få med så många punkter som möjligt av den egna agendan i ”Framtidskontraktet”. Den skånska falangens rent socialistiska linje, där Malmös arbetarekommun med kravet på att ”identifiera sektorer som på grund av deras centrala funktion för vår gemensamma välfärd bör undandras marknadsekonomin och underställas demokratisk kontroll”, varslar om att socialdemokratin är splittrat parti som låtsas vara enat.
För varje gång Stefan Löfven förklarar att partiledningen lyssnar till rörelsen finns det anledning att som väljare bli extra uppmärksam. Tänker han liksom Mona Sahlin gå till val på en politik som han inte tror på själv?
Då kan vänsterfalangens segeryra på S-kongressen bli till andra partiers fest på valnatten i september nästa år.
