Ett blodigt första kvartal
Hittills i år – när detta skrivs – har 23 personer blivit skjutna i Sverige. Av dem har elva mist livet. Det är ovanligt många för årets första månader: perioden januari-februari var i år den blodigaste under de senaste fem åren (SVT 12/4). Egentligen brukar det värsta våldet gå som i ide under vintermånaderna, för att trappas upp och nå sin kulmen mot slutet av sommaren.
Ett annat isande faktum är att andelen som dött av sina skador varit ovanligt stor. Andelen avlidna har stadigt ökat över tid. I intervjuer med poliser och kriminologer konstateras ofta att det är en följd av att gängkriminella i högre utsträckning skjuter med avsikt att döda snarare än att skada. I februari sa kriminologen Manne Gerell till SVT (17/2) att de intentionerna tar sig uttryck i att de använder tyngre vapen och skjuter flera skott.
Våldsspiralen verkar inte ha stannat, utan snurrar obarmhärtigt vidare. För den som minns fjolårets framgångsrika insatser kan det tyckas paradoxalt. Enligt den årliga rapport som Polismyndigheten släpper om samarbetet mellan myndigheter för att bekämpa den organiserade brottsligheten så utdömdes totalt 448 fängelseår tack vare polisens insatser i fjol – den högsta siffran sedan den myndighetsgemensamma satsningen inleddes. Inte minst skakar ett stort antal svenska kriminella galler till följd av att ett europeiskt samarbetsprojekt lyckades knäcka den krypterade kommunikationskanalen Encrochat.
Varför tycks inte våldet stanna av till följd av framgångarna, utan tvärtom snarare förvärras? Den huvudsakliga förklaringen är troligen att det uppstår ett maktvakuum när högt uppsatta gängmedlemmar hamnar i fängelse. Terrorbalansen sätts ur spel, och hämndspiralerna får lättare spinn. De som fortfarande är på fri fot ser kanske en chans att stärka sin maktposition. Mer etablerade gäng med fasta hierarkier, stabilitet och stor tillit internt är i regel mindre våldsamma, mer professionaliserade. Ett nybildat eller löst sammansatt gäng, eller ett som håller på att vittra sönder, tenderar att vara lång mer volatilt.
Framgångar kan alltså se ut som bakslag, om det man tittar på är skjutvapenvåldet. Att antalet dödsfall är högt behöver på kort sikt inte vara ett tecken på misslyckande, tvärtom kan det vara tecken på att gängen pressas hårdare. Men det är också svårt att säkert bekräfta att så är fallet, vilket gör det vanskligt att dra för stora slutsatser av såväl tillfälliga toppar som dalar i statistiken.
Det visar också hur svårt det är att knäcka gängen när de väl har fått fäste. Liknelsen av gängkriminaliteten vid en månghövdad hydra är träffande – varje gång ett huvud huggs av, växer två nya ut. Effekterna av det förebyggande arbetet för att styra bort unga blir också tydliga först på längre sikt.
Arbetet mot gängkriminalitet måste fortsätta med oförminskad styrka, och stärkas upp än mer där det behövs, men behöver också få ta tid. En enskild insats, lagändring eller åtgärd kan vara nog så viktig, men kommer på egen hand inte vara nog för att vända utvecklingen. Det kan kännas nattsvart och hopplöst, men varje litet steg i rätt riktning blir tillsammans till stora steg som på lång sikt kan ta oss bort från det hänsynslösa gängvåldet.
