Erik Thyselius: Erik Thyselius: Tysklands självmål spelar Putin i händerna

Som om inte det klena ”tröstpriset” var nog hindrar tysk lagstiftning Baltstaterna att skicka ned försvarsmateriel. I december 2021 framkom för övrigt graverande uppgifter om att den dåvarande förbundsregeringen lagt in ett veto som stoppade övriga Nato-länder från att leverera vapen till Ukraina.

Dagar innan hjälmdebaclet tvingades marinchefen Kay-Achim Schönbach att avgå då han inför kameror bland annat sagt att Vladimir Putin ”förmodligen förtjänar” respekt och att Krimhalvön var förlorad för evigt. I samma veva förklarade CSU:s ordförande Markus Söder att Ryssland ”inte är någon fiende till Europa” och att tuffare sanktioner mot Kreml inte vore till nytta.

I SPD är nostalgin inför 1970-talets ”Ostpolitik” stark och, häpnadsväckande nog, respekten för den förre förbundskanslern Gerhard Schröder betydande. Häpnadsväckande, eftersom Schröder är en av Vladimir Putins viktigaste lobbyister. Att SPD:s gruppledare Rolf Mützenich uttrycker förståelse för Putins ”upplevda rädsla” och filosoferar om en värld utan militärallianser är talande för den pacifistiska tradition som finns inom partiet.

Det tragiska är att Tyskland vill göra gott. Att skicka 5 000 hjälmar till en krigshärd är för många tyskar ett stort steg. Att inte leverera vapen, ens i syfte att försvara sig från en angripare, anses vara höjden av klokhet eftersom krig är det värsta som finns.

En färsk opinionsundersökning speglar tyskarnas inställning: endast 20 procent är för att exportera vapen till Ukraina, jämfört med 73 procent emot (ZDF 28/1-22). Ansvaret för att inte ha förberett den egna opinionen på den verklighet Europa nu befinner sig i faller tungt på folkpartierna CDU och SPD. Inte minst gäller det Merkel, som trots allt var kansler i drygt 16 år.

Att Tyskland i slutet av 1990-talet bidrog militärt för att få ett snabbare slut på Jugoslavien-kriget verkar vara bortglömt. Att vapenexport och reellt stöd till just Ukraina har blivit tabu är därför inte givet. ”Skuldfrågan” följer sin egen ologiska logik: att stötta Kiev med defensiva vapen är omöjligt (Hitlertysklands illdåd) av samma anledning som färdigställandet av gasledningen Nord Stream 2 är möjligt (Hitlertyskland illdåd).

Allt är förvisso inte mörkt. Utrikesminister Annalena Baerbock (Die Grünen) verkar ha lyckats fösa förbundskansler Olaf Scholz (SPD) framför sig i Nord Stream 2-frågan. CDU:s Friedrich Merz vill se en tuffare Rysslandspolitik (så dags) och Litauens president uppger att samtal pågår om att öka antalet tyska soldater i landet. Långsamt gör sig verkligheten påmind även i den tyska debatten. Men är det för lite och för sent?

Den 7 februari träffar Scholz, som hittills mumlat sig fram genom krisen, USA:s president Joe Biden i Washington. Blir inte det starten för en helt ny kurs kommer Tysklands förtroende att eroderas helt. Och Putin vinna en strategisk seger, oaktat om han åter väljer att invadera Ukraina eller ej.

Erik Thyselius är journalist på Axess publishing