Erik Thyselius: Erik Thyselius: Har Europa råd med Olaf Scholz?
I förra veckan gästade den före detta officeraren och nuvarande förbundsdagsledamoten (CDU) Roderich Kiesewetter ett av Tysklands största samtalsprogram (”Anne Will”), i vilket han menade att förbundskanslern medvetet drar ut på de utlovade vapenleveranserna till Ukraina i syfte att vinna tid.
Förhoppningen, så lyder anklagelsen, är att kriget ska hinna nå en punkt då Ukraina och Ryssland ingår något slags fredsavtal eller uppgörelse och att Berlin därmed slipper ta fler jobbiga beslut om vapenleveranser och liknande. Kiesewetter är inte ensam om denna åsikt. Bland försvarsexperter och politiska kommentatorer är tongångarna höga, där en del tycker att Scholz gör det mesta rätt med sin försiktiga stil, medan en större andel bedrövas över förbundskanslerns otydlighet och passivitet. Det handlar inte om att Scholz skulle föredra diktatur framför demokrati (det gör han inte), men hans rädsla för en rysk regimkollaps leder till strategiska felslut.
Ska man se till vad Scholz säger och vad han faktiskt gör så finns det goda skäl att vara orolig. Trots att de praktiska möjligheterna att skicka ned tunga vapen till Ukraina har funnits sedan länge, så hävdar nu SPD att det vore oansvarigt, ja ”populistiskt”, av Tyskland som ensamt Natoland att skicka ned västtillverkade pansarskyttefordon (modell Marder) och stridsvagnar (modell Leopard). Att övriga Natoallierade, inte minst USA, Storbritannien och Polen, verkligen skulle ha något emot att Berlin i detta läge visar egna initiativ faller på sin egen orimlighet.
Därtill visar det sig att de redan utlovade luftvärnssystemen (modell Gepard) inte kommer att levereras förrän i juli, till Kievs stora besvikelse. Än värre är att ammunition till vapensystemet saknas, något som Berlin rimligen måste varit medvetna om när löftet till Ukraina gavs. Bilden av en förbundskansler som endast gör minsta möjliga insats under största möjliga tryck, för att därefter presentera dessa som stora kliv framåt har tyvärr stärkts avsevärt de senaste veckorna.
Även Scholz utlovade satsning om 100 miljarder euro extra till försvaret i år, som var en viktig del i förbundskanslerns tal om en ”Zeitenwende” dagarna efter Putins invasionskrig, är i gungning. Tillskottet, som ska finansieras med lån och inte omfattas av den så kallade skuldbromsen, kräver CDU och CSU:s röster i förbundsdagen. Men oppositionen ställer krav: bland annat vill partiordförande Friedrich Merz (CDU) att det upprättas en lista på vad det tyska försvaret behöver för att säkerställa att pengarna faktiskt går dit de är tänkta, och att Natos ”tvåprocentsmål” skrivs in i grundlagen.
SPD:s juniorpartner liberala FDP är med på tåget, men Die Grünen knorrar. Dels över Merz krav på ett inskrivet tvåprocentsmål, dels över att tillskottet bara ska gå till försvaret. Från grönt håll menar man att även bistånd och stöd till fredsprojekt skapar säkerhet. Om Scholz ska få igenom satsningen måste han få Die Grünen att tänka om.
I de två senaste delstatsvalen (Schleswig-Holstein och Nordrhein-Westfalen) backade SPD medan Die Grünen och CDU gick starkt framåt. Det är svårt att inte tolka det som ett betyg över partiernas ställningstaganden sedan kriget inleddes. Frågan är om Scholz fattar vinken?
Erik Thyselius är journalist på Axess publishing
