Endast folket kan skydda demokratin
Vad är demokrati? En medborgare, en röst? Visst, men det räcker inte. Det som brukar kallas liberal demokrati understryker att en fungerande demokratisk stat också förutsätter oberoende domstolar, yttrandefrihet, pressfrihet, äganderätt med mera.
Den 17 mars fick regeringen ta emot grundlagskommitténs betänkande om förstärkt skydd för demokratin och domstolarnas oberoende. En huvudingrediens är att det ska bli svårare att ändra i grundlagarna: regeringsformen, tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen och successionsordningen.
Det ska enligt förslaget krävas två beslut med mellanliggande val. I dag räcker det med enkel majoritet, oberoende av hur många ledamöter som är närvarande i kammaren vid omröstningen. Med förändringen ska det krävas att minst hälften av riksdagsledamöterna röstar för en förändring i första omgången. I det andra beslutet – efter ett riksdagsval – ska det krävas att två tredjedelar av riksdagsledamöterna röstar för.
Det innebär i sig en kraftig förändring av svensk parlamentarism. Det borde medföra en omfattande allmän politisk debatt och inte enbart vara en fråga för riksdagen.
Statsvetaren Ludvig Beckman, professor vid Stockholms universitet, påpekar i en debattartikel i SvD (5/4) att bara en del av den svenska grundlagen kan kopplas direkt till skydd av demokratin. Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen är sådana. Demokrati förutsätter fri debatt. Men även i de lagarna finns delar som knappast är direkt kopplade till demokratin, Beckman pekar på tryckfrihetsförordningens definition av periodisk skrift. Beckman menar att de delar som är direkt kopplade till demokratiska rättigheter bör ha särskilt skydd, medan andra inte behöver det.
Det är klokt tänkt.
Svenska politiker är också i högsta grad tudelade i sitt förhållande till grundlagarna. Samma politiker som vill försvåra grundlagsändringar med argumentet ”att demokratin måste skyddas” kan driva på för att få in mer i grundlagarna.
Ett exempel är public service som flera partier vill skriva in i grundlagen. Sådant som anses farligt för snabba kastvindar i den allmänna opinionen ska alltså in under ett grundlagsskydd. Det är svårt att förutse exakt vilka konsekvenser det kan få.
Att göra grundlagarna mer omfattande är en tveksam väg att gå. Grundlagar bör, som framgår av namnet, skydda de mest grundläggande rättigheterna. När pelare nummer ett är att den offentliga makten ska utgå från folket gäller det att vara varsam med att urholka det begreppet.
Det är folket som ska vara vakthunden mot statens, byråkraters och politikers maktmissbruk. Det är främst individers och medborgares rättigheter som ska skyddas. När grundlagar görs mer omfattande samtidigt som de omgärdas av högre skyddsstängsel mot väljarna kan effekten bli den motsatta. Att skydda demokratin mot folket, ”demos”, blir en paradox.
Om demokratin ska upprätthållas måste den också ha majoriteten av befolkningen med sig på vad demokrati är och vad den ska omfatta. Med tanke på debatten om yttrandefrihetens gränser och inför vilka hot svenskar är beredda att ”pausa” demokratin vore en betydligt mer omfattande debatt om grundlagarnas roll önskvärd.
I slutänden, under alla omständigheter, är det bara folket som kan skydda demokratin. Det är för dem den är till. Inte för riksdagsledamöter, regering eller de högsta juristerna.
