En symbol för terrorismen
Han dödades på söndagen av ett amerikanskt specialteam i staden Abbbottabad fem mil norr om huvudstaden Islamabad i Pakistan. Det är en stor symbolisk händelse för USA att personen som utpekas som hjärnan bakom terrorattackerna den elfte september 2001 nu är död.
Är världen en säkrare plats efter bin Ladins död? Förhoppningsvis, men inte säkert. USA har dödat en ledare, inte en organisation. Al-Qaida är sedan länge en decentraliserad organisation och inte beroende av sin grundare längre. Men hans död får ändå en stor betydelse. Det handlar framför allt om att den viktigaste symbolen för terrorismen nu är död. Kanske kan det bidra till att färre inspireras av hans illdåd. Det kan vara det mest positiva.
Skulle han däremot bli en martyr som lockar nya anhängare visar det att terrorism inte bara kan bekämpas med militär styrka. Det måste också finnas strategier för att gå till botten med de problem som är grogrunden till terrorism som fattigdom och sociala orättvisor.
I det avseendet måste USA vara självkritiskt och ta ansvar för sina egna internationella militära engagemang de senaste decennierna. Allt för ofta är det USA:s egenintresse att säkerställa sitt oljebehov som varit bakgrunden till hur landet har agerat i Mellanöstern. Det var ingen slump att USA gav stora summor till Egypten under förre diktatorn Mubaraks regim och att Saudiarabien är en nära allierad. Allt i syfte att upprätthålla en ordning där oljeproduktionen är säkrad.
Sett i det ljuset blir USA:s agerande under de arabiska upproren mer tydlig. Länder som har stor oljeproduktion, som till exempel Libyen, drar till sig landets uppmärksamhet medan länder som Syrien, Jemen och Bahrain inte uppmärksammas lika mycket trots stora oroligheter där. Men det är tveksamt om USA drar de slutsatserna efter bin Ladins död.
En sak är helt klar. Den arabiska våren med de folkliga upproren betyder mer för framtiden än Usama bin Ladins död. Det kan till och med vara så att al-Qaidas framtid beseglades när folket gjorde sin stämma hörd och fick sina ledare fällda först i Tunisien och sen i Egypten. Än har vi inte sett slutet på den utvecklingen.
Att stötta den fortsatta demokratiska utvecklingen i arabvärlden kan göra mer för kampen mot terrorism än vad bomber och granater kan åstadkomma.
En person som bara brinner för en enda idé är beredd att dö för sin sak. Det är kärnan i all extremism. I demokratins namn är det därför bäst att bejaka att en mångfald av åsikter får komma till tals och låta folket själva bestämma sin framtid. Allt för länge har det inte varit så i arabvärlden.
