En stukad kunskapsnation

Endast ett svenskt universitet, Karolinska institutet i Stockholm, tar sig in på 100-listan över världens bästa lärosäten. Åtminstone enligt The Times Higher Education World Reputation Rankings. Listan är inget kvalitetsmått i sig, den baserar sig på subjektiva omdömen från välrenommerade akademiker, skriver organisationen.

Toppar gör de klassiska amerikanska och brittiska lärosätena: Harvard, MIT, Stanford, Cambridge och Oxford. In på topp 100 kommer fler asiatiska universitet, medan Europa får allt svårare att hävda sig i den akademiska eliten. Uppsala och Lund finns exempelvis inte längre med i toppligan.

Om rankningen visar att svenska universitet fått fler likvärdiga syskon runt om i världen behöver det inte vara särskilt farligt. Universitetsvärlden kan lika litet som näringslivet ses genom ett snävt nationalistiskt glasöga. Att studenter och forskare över världen har ett stort och växande utbyte med varandra gynnar alla.

Om det däremot skulle vara så att det handlar om ett svenskt kvalitetstapp är det värre. Halkar Sverige efter vad gäller den mest avancerade högre utbildningen och forskningen varslar det om sämre förutsättningar för att få de allra största akademiska begåvningarna att stanna i eller komma till Sverige. De som är bäst vill gärna befinna sig bland likasinnade. Långsiktigt slår försämrad akademisk kvalitet mot demokratin, ekonomin och samhällsutvecklingen i stort.

När Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, i sin färska rapport ”Utbildning, forskning, samverkan” jämför svenska universitet med ett par av de amerikanska världskända – Stanford och Berkeley – är det inte forskningen som återfinns vara det stora problemet. Rapportskrivarna pekar i stället på grundutbildningen. I Sverige nedprioriteras grundutbildning medan forskning däremot ofta framhålls som viktig. Den svenska högskolan har visserligen expanderat de senaste decennierna, universitets- och högskoleanställda utgör i dag cirka 30 procent av samtliga statsanställda. Men kvaliteten i undervisningen har dessvärre inte alltid hängt med.

Kopplingen mellan forskning och undervisning är svag och utbildningarna är för snäva, enligt rapportförfattarna: ”I Sverige tvingar universitet och högskolor i stället studenter att tidigt specialisera sig inom ett akademiskt område eller en disciplin, vilket begränsar bredden i de färdigheter som de flesta studenter skaffar sig under studietiden.”

En bredare syn på bildning, där mer än rena fackkunskaper värdesätts, efterlyses således. Skönlitterära klassiker borde upp på litteraturlistan för såväl civilekonomer som civilingenjörer. Och vilken jurist klarar sig egentligen utan Brott och straff?

För att stärka svenska lärosätens position vill kvartetten bakom SNS-rapporten också se över rekryteringen av akademiska toppositioner, där dagens system anses för slutet och med inslag av nepotism. Större del av rekryteringen bör ske internationellt och det bör finnas fler vägar mellan universitet, näringsliv och offentlig sektor.

Det viktiga för svenska studenter är att det finns tillgång till god utbildning. Det behöver med nödvändighet inte vara på hemmaplan, men det som erbjuds i Sverige bör hålla internationell klass.

Svajar utbildningarna i kvalitet spelar det ingen roll vilken partiledare som säger ”kunskapsnation” flest gånger i SVT Agenda.