En samarbetsinvit ämnad att söndra

Räkna med att se det på fler håll framöver. Juholt funderar på framtiden, och nämner att S är ett klassiskt samarbetsparti. Han räknar upp gamla uppgörelser med Folkpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Sedan kommer pratminuset han uppenbarligen sugit på, som slängs in liksom i förbigående. Journalisten nappar på betet, och avslutar sin stora artikel med detta citat: ”En av allianserna är upplöst. Jag är inte alldeles övertygad om att den andra alliansen är säker på att den ska gå till val tillsammans 2014”.

I dagsläget finns ingen anledning för Juholt att egentligen vara osäker på den saken. De fyra allianspartierna i regeringen vet att deras fortsatta maktinnehav säkras av samarbete. Dels garanterar alliansen borgerligt stödröstande, dels innebär den att Juholts eventuella statsministerbana görs beroende av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men om C, KD och FP läser tillräckligt många mätningar där de anser sig få för dåliga siffror på bekostnad av storebror Moderaterna kanske de blir missmodiga, och börjar fundera på om alliansfrihet skulle gynna just deras siffror.

Så sent som 2002 försökte FP:s dåvarande partiledare Lars Leijonborg förhandla om regeringsmakten med Göran Persson. 1994 kunde FP-ledaren Bengt Westerberg minsann tänka sig att samarbeta med Ingvar Carlsson. Centerns historia, under stora delar av 1900-talet, kantas av just samarbete med S. Ett stabilt borgerligt och ett stabilt rödgrönt block har dessvärre ingenting med svensk politisk historia att göra. Den är en nutida och framgångsrik konstruktion, som visserligen – åtminstone för tillfället – mest gynnar Moderaternas opinionssiffror men också ger väljarna unik makt över vem som ska styra landet.

Varken C, FP eller KD skulle gynnas i opinionen av att gå till val utan alliansen. M kommer, med mindre än att det dessförinnan blir nyval, gå till val med affischer på både stats- och finansministern 2014. Och en stabil allians, där ingen säger sig vilja samarbeta med S, ställer Juholt mot väggen. Då måste han vända sig till MP och V. Så nu handlar det om vem som blinkar först.

Med utspelet i går visar Juholt dels att han är öppen för mittensamarbete, dels att han är en taktiker. Utspelet ställer krav också på de övriga rödgröna: se till att vara valbara, annars vänder jag mig åt annat håll. Kanske föredrar han rent av ett mittensamarbete. Men hans syfte i detta läge är inte att välja lekkamrater, utan att så split. Söndra, så får du härska.