En rysk vår till mötes

På tisdagen var statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt på besök i Moskva. På programmet stod bland annat en lunch med president Dmitrij Medvedev och samtal med premiärminister Vladimir Putin – en markant skillnad från relationerna för ett och ett halvt år sedan, när Bildt var ett rött skynke för den ryska ledningen. Då hade Bildt riktat skarp kritik mot Rysslands agerande under Georgienkriget.

Men när Sverige i början av november i fjol gav klartecken till den rysk-tyska gasledningen Nordstream bröts isen. Mot slutet av samma månad var även Sverige värd för ett lyckat toppmöte mellan EU och Ryssland, vilket värmde upp relationerna ytterligare.

I grunden är det förstås bra att Sverige har ett öppet förhållande till Ryssland. Det är viktigt att uppmuntra den moderniseringsprocess som president Medvedev nyligen har initierat för att – enligt uppgift – göra ekonomin mindre olje- och gasberoende och att stärka den demokratiska utvecklingen. Sverige och EU har betydligt bättre möjligheter att se till att Medvedevs ord fylls med innehåll om länderna har goda handelsförbindelser och diplomatiska relationer.

Samtidigt måste alla demokratiska ledare som besöker det halvauktoritära Ryssland vara varsamma med orden.

Den svenska regeringen kan förstås inte blunda för övergreppen som sker i grannlandet: den utbredda korruptionen, den bristande rättssäkerheten, morden på journalister, den omfattande historierevisionismen och hyllandet av gamla Sovjetdiktatorer.

Ibland tycks viljan att göra bra affärer överskugga engagemanget för demokrati och mänskliga rättigheter. När Medvedev nyligen var i Paris hyllades han av den franska presidenten Nicolas Sarkozy för sitt ”engagemang för rättsstaten, sin respekt för lagarna, för rättssäkerheten, för försvaret av mänskliga rättigheter”.

Den typen av fjäskande finns det ingen anledning för Reinfeldt och Bildt att ägna sig åt. Därför är det bra att de båda ägnade en del av sitt besök åt att träffa oberoende organisationer och människorättsaktivister.

Engagemanget borde fortsätta när statsråden har återvänt till Stockholm – exempelvis skulle Sverige kunna införa konkreta stödåtgärder för att hjälpa människorättskämpar som befinner sig i nöd.

I en debattartikel i Sydsvenskan på tisdagen uppmanade människorättsexperterna Tanja Loksjina, Oleg Orlov och Martin Uggla regeringen att stötta människorättskämpar som hotas genom att erbjuda evakueringshjälp eller en tillfällig fristad på ambassaden. Det är kloka råd.

Insatserna i Ryssland borde också stärkas på andra sätt: till exempel genom att regeringen återupprättar demo­kratibiståndet till ryska människo­rättsaktivister och journalister. Ett mer demokratiskt Ryssland ligger ju inte bara i Europas, utan också i ryska folkets intresse.