En riktig jävla utmaning
Den 16 november 2011, på Blackebergs gymnasium i Stockholm, presenterade statsminister Fredrik Reinfeldt tillsammans med de tre övriga partiledarna i Alliansen den framtidskommission som skulle ”titta närmare på några av de frågor som Sverige behöver hantera på längre sikt.”
Det har förflutit lite drygt ett år och fyra månader av det som då var framtiden. Och nog har de fyra ministrarna och deras experter hittat både utmaningar och möjligheter så att det räcker.
Alla de deltagande experterna i kommissionen är inte nöjda. Pekka Mellergård, docent i neurokirurgi, menar i ett debattinlägg i Sydsvenskan att regeringen inte tar klimatfrågan på tillräckligt stort allvar.
Att som i Framtidskommissionens rapport förklara att internationella överenskommelser är det som ger störst effekt för att minska utsläppen av växthusgaser, är inte tillräckligt – Sverige måste bli det goda exemplet, menar Mellergård.
Det är inte helt lätt att förstå den kritiken. Utan internationella överenskommelser lär det inte spela någon roll hur gott föredöme Sverige än är. Ett Sverige helt fritt från fossilbränsle påverkar inte mer än på marginalen utsläppen på hela klotet. Man kan läsa rapporten tvärtom också. Som att det finns en övertro på att Sverige i allt ska bli just det goda exemplet. Att vi genom vår klokhet ska se ”möjligheter” i alla ”utmaningar” och leda inte bara landet utan hela världen genom framtiden.
Att i en och samma rapport behandla den demografiska utvecklingen, hållbar tillväxt, integration, migration, jämställdhet, demokrati, rättvisa och sammanhållning är att gapa över mycket. För mycket.
Och det tycks också Framtidskommissionen ha insett när den konstaterar: ”Samtidigt är det viktigt att vara ödmjuk inför uppgiften att analysera framtiden och att förhålla sig skeptisk till dem som alltför tvärsäkert uttalar sig om hur framtiden kommer att se ut.”
Det är nödvändigt att blicka framåt och ha ett perspektiv i de stora frågorna. Men det är osäkert vad den här typen av rapporter tillför. Klart är att bara under det dryga år som kommissionen arbetat har många av frågorna blivit dagsaktuella.
Problematiken kring rättigheterna i ett välfärdssamhälle och människor som lever i ett land utan tillstånd att vara där, är mer uppmärksammade idag än någonsin. Ingen människa, allra minst ansvariga politiker kommer runt de frågorna genom att försöka skjuta dem på framtiden.
Och att konstatera att glesbygdskommunerna om 10, 20 år kommer att ha ännu större problem med befolkningssammansättning och att klara vård och omsorg, hjälper inte mycket. Kartan måste anpassas till verkligheten nu. Framtidskommission hej då, handlingskommission välkommen.
